lät dräpa [1]. När OTTO härpå genom vålld sökte skaffa sig rätt, var väl HARALD nog lyckelig att drifva honom tillbaka, men thärutinnan allt för oförsigtig, att han thärmed tänkte allt vara väl beställdt. Statsklokheten var tå för tiden oändeligen mindre stigen än nu; man veste ej hvad thet var att hålla sina sändebud vid utländska Magters Håf, för att hafva viss och snar underrättelse om theras förtagande; Man förstod sig ej på the enfalldigaste uträkningar i Stats-kunskapen; man trodde, att thet all tid vore tids nog, att möta faran, när then hotade som närmast; ja, man tog merendels emot första slaget, innan man satte sig i stånd att afbida thet andra. HARALD beviser allt sådant genom sitt eget upförande. Efter at hafva retat EUROPENS tå för tiden varande största Monarch på så grofva maner, hvaraf thet minsta kunde gifva full anledning till krig; var han dock så bekymmerlös om påföllgden thäraf, att han, utan nödtvång och nästan utan hopp af vinst, kastade
- ↑ ADAM. Bremens. Lib. 2. Cap. 2. Chronicon ERICI Pomerani in vita HARALDI.
