hårdhet, sedan han straffat. Uti DANNEMARK nöt han then för en otam högfärd och retad hämdgerighet så kära omständigheten, att kunna skipa sina fiänders öde efter eget kynne. Allt viste undergifvenhet, hela Riket skallf, sjelfve Konungen tog emot thes befallningar såsom lagar, enda Prinsessan var ej öfver thes nedriga afsigter. Hans uppförande här öfvertygar oss om hans rätta beskaffenhet. Jag vill nu icke nämna, att han, efter allt utseende, utslog att blifva HARALDS Måg, ehuru Prinsessan thes Dotter behagade honom, utan nögde sig att tillbringa hos henne en enda natt. Sådant synes endast haft sin grund i en grym högfärd, hvarigenom han gjorde sin begärelse tvång, och hade nog hjärta att uppoffra en kär Persons välfärd och ära, för att ej villja synas thens Måg, hvars Segerherre han var. Utan lyser enkannerligen hans beskaffenhet i thet senare uppförandet emot HARALD, ej så mycket thäri, att han lät honom fördubbla thet förr påbudna antalet af skeppen, efter sådant kan anses såsom ett lämpadt straff efter
