Simtuna härad)[1]. Om ock Svearne således under Odens anförande först togo fast fot i Håbo härad, som äfven derigenom blef det förnämsta, att Oden der valde sin bostad, så bör man ej derför tro att ej Svearne i Odens tid mera utvidgade sina gränsor; ty att Sturleson, då han säger att Oden tillegnade sig landet så vidt, som han lät kalla Sigtuna (hvilket namn endast kan betekna särskilda gårdar med dertill hörande jord, men ej en större landsträcka), endast åsyftar den bostad han för egen del tillegnade sig, är klart deraf, att Sturleson i sammanhang härmed omnämner de ”goda bostäder” Oden gaf sina höfdingar, och deriblant det långt utom Håbo härads gräns belägna Upsala, som tillföll Frey, hvilken ock, då kan kom till regeringen, der tog sitt hufvudsäte. Således kan man med säkerhet antaga att Svearne redan i Odens tid spridt sig norr, öster och vester ut från Håbo härad, och sålunda lagt första grunden till de sedermera åtskilda så kallade folklanden, Tiunda land (egentligen tiu hundara land), Attunda land och Fiæþrunda land, hvilka dock, då de, hafva sina namn af häradens antal som de innefattade, ej kunna hafva erhållit dessa namn, förr än alla dessa härad, hvilka temligen nära öfverensstämma med de ännu existerande, blifvit bebyggda. Sturlesons berättelse om anledningen till folkländernas namn, hvilka skulle betekna antalet af de söner K. Ane offrade för en lång lifstid[2], är en fabel, som ej bevisar mer, än att dess upfinnare ej kännt den uppenbara och otvifvelaktiga anledningen till dessa namn. Att en Konung Ane lefvat, hvilken blifvit ganska gammal, och offrat sina söner, behöfver icke derför vara osanning. Mera trovärdig är Sturlesons berättelse[3], att vid det af K.
