Här vill jag dock anmärka, att processen icke alltid försiggår
så regelbundet, som schemat föreställer, ehuru den äfven der synes
något irregulier; det är sannolikt att hvarje form under lång tid
blir oförändrad och sedan åter börja variera. Ej heller är det
min åsigt att de mest divergenta varieteter utan undantag äro de
som få väldet och föröka sig; en mellanform kan ofta ega bestånd
en lång tid och stundom alstra en eller flera modifierade
afkomlingar, stundom icke, ty det naturliga urvalet arbetar alltid för
att fylla de platser, som antingen äro tomma eller illa besatta af
andra varelser, och detta beror på oändligt invecklade
förhållanden. Men såsom en allmän regel kunna vi uttala den satsen, att
ju mer olika i skapnad ättlingarna af en art kunna blifva, ju flera
platser i naturens hushållning äro de i stånd att intaga och i
samma mån förökas deras modifierade afkomma. I vårt schema
är successionslinien på regelbundna afstånd afbruten af små
numererade bokstäfver, som beteckna de former hvilka varit tillräckligt
skilda för att anses såsom varieteter. Men dessa afbrott äro
imaginära och kunde inflätas hvar som helst på mellantider tillräckligt
stora att medgifva en ansenlig grad af divergerande variation.
Då alla de modifierade ättlingarna af en gemensam, vidt utbredd art, tillhörande ett stort slägte, sträfva att få del af de fördelar som hafva gifvit deras stamfäder framgång i lifvet, skola de fortfarande tilltaga i antal och skilja sig i sina karakterer; detta betecknas i figuren genom antalet divergerande grenar utgående från A. De modifierade afkomlingarna från de sednare och mer förädlade grenarna i härstamningslinien skola sannolikt ofta intaga de tidigare och mindre förädlade grenarnas plats och således uttränga dem; detta betecknas i schemat derigenom att några af de lägre grenarna icke nå upp till de högre horisontala linierna. I några fall tviflar jag icke, att modifikationsprocessen är inskränkt till en enda härstamningsserie och att antalet ättlingar ej ökas, ehuru graden af divergens under de följande generationerna betydligt tilltagit. Detta fall skulle i schemat framställas om alla linierna, som utgå från A, vore borta med undantag af linien a1—a10. På sådant sätt hafva tydligen den Engelska ridhästen och den engelska rapphönshunden småningom i karakter skilt sig från sitt ursprung utan att hafva gifvit upphof till någon ny gren eller ras.
Efter tiotusen generationer antages arten A efterlemna tre former a10, f10 och m10, och då dessa under denna följd af generationer hafva i karakter aflägsnat sig från hvarandra, så skilja de sig nu betydligt, ehuru på olika sätt, både från hvarandra och från
