ursprungliga arten sjelf visa derföre i allmänhet benägenhet att dö ut. Detta är sannolikt förhållandet med många hela sidolinier, som besegras af nyare och mera förädlade linier. Likväl, om någon modifierad ättling af en art försättes i en särskild trakt eller plötsligt lämpar sig för någon viss ny station, i hvilken föräldrar och barn icke komma i någon täflan, så kunna båda fortfarande ega bestånd.
Om derföre vårt schema antages representera en hög grad af modifikation, så har arten A och alla tidigare varieteter dött ut och ersatts af åtta nya arter (a14—m14) och I har blifvit ersatt af sex (n14—z14) nya arter.
Men vi kunna gå ännu längre. De ursprungliga arterna af vårt slägte antogos likna hvarandra i olika grad, såsom förhållandet vanligen är i naturen; arten A står i närmare samband med arterna B, C och D än med de andra och arten I är närmare beslägtad med G, H, K, L än med de öfriga. Dessa två arter antogos också vara mycket allmänna och vidt utbredda, så att de ursprungligen måste hafva haft någon fördel öfver de flesta andra arterna af samma slägte. Deras modifierade ättlingar, fjorton till antal efter fjortontusen generationer hafva sannolikt ärft några af dessa företräden: de hafva också blifvit modifierade och förädlade på olika sätt i hvarje fortplantningsstadium, så att de blifvit lämpliga att innehafva många roler i deras hemlands naturhushållning. Det synes mig derföre ytterst sannolikt, att de hafva intagit just de ställen, som innehades icke blott af stamfäderna A och I utan äfven af några af de ursprungliga arterna, som närmast liknade deras stamfäder, och på detta sätt hafva de undanträngt dem. Helt få af de ursprungliga arterna skola derföre lemna efterkommande intill fjortontusende generationen, och vi kunna antaga, att blott en, F, af de två arter, som hade minsta likhet med de andra nio, ursprungliga arterna, har lemnat ättlingar ända till detta sena stadium.
De nya arter i vårt schema, som härstamma från de ursprungliga elfva arterna, äro nu femton till antal. På grund af det naturliga urvalets sträfvan att göra karaktererna divergenta är graden af karakterskilnad emellan a14 och z14 mycket större än emellan de mest skilda af de elfva ursprungliga arterna. De nya arternas förhållande till hvarandra är dessutom mycket olika. Bland de åtta ättlingarna af A är sambandet störst emellan de tre som betecknas med a14, q14 och p14, ty de hafva i en senare period utgrenats från a10; b14 och f14 äro till en viss grad skilda från de förstnämnda tre arterna, ty de hafva i en tidigare period utgått
