Den utmärkta palæontologen Bronn har vid slutet af sin tyska
öfversättning af detta arbete framstält den frågan, huru enligt
grundsatsen om naturligt urval en varietet kan lefva jemte sin
stamart. Om båda hafva blifvit lämpade för obetydligt olika
lefnadsvanor eller förhållanden, kunna de existera bredvid hvarandra,
ehuru bland djuren, som fritt kroaseras och drifva omkring,
varieteter synas vara nästan helt och hållet inskränkta till bestämda
trakter. Men om vi åsidosätta polymorfa arter, hvilkas
föränderlighet synes vara af en egendomlig beskaffenhet, och alla
tillfälliga variationer, sådana som olikheter i storlek, albinism etc.
så finnas de mera beständiga varieteterna så vidt jag kan döma
förlagda på bestämda stationer, hög- eller lågland, torra eller
fuktiga områden eller skilda trakter. Bronn framhåller också, att
bestämda arter aldrig skilja sig från hvarandra blott i en enda
karakter utan i många delar; och han frågar efter orsaken
hvarföre det naturliga urvalet ovilkorligen samtidigt inverkar på många
delar af organismen. Men det finnes icke den minsta
nödvändighet att tro att alla delar hafva samtidigt blifvit modifierade;
de hafva kunnat förvärfvas den ena efter den andra, och då de
samtidigt gå i arf, synas de oss såsom samtidigt bildade.
Vexelverkan bör dessutom förklara förändringar som flera delar undergå,
då en viss annan del modifieras. Bevis härpå se vi i våra
husdjursarter, som om de också i en viss utvald karakter afvika
betydligt, alltid till en viss grad förete afvikelser äfven i andra
karakterer.
Bronn frågar vidare, huru det naturliga urvalet kan förklara olikheter emellan arter, som tyckas vara af ingen fördel för dessa arter, såsom längden af öronen eller svansen eller emaljens veck i tänderna hos flera arter af harar och råttor. Hvad växterna beträffar har detta ämne nyligen blifvit behandladt i ett utmärkt arbete af Nägeli. Han medgifver att det naturliga urvalet har gjort mycket, men han påstår, att växtfamiljerna skilja sig från hvarandra hufvudsakligen i morfologiska karakterer, som synas alldeles oväsentliga för arternas bestånd. Han tror följaktligen på en medfödd tendens till fulländning eller fortgående utveckling. Han anför cellernas anordning i väfnaderna och bladens på stammen såsom momenter på hvilka det naturliga urvalet ej kan hafva något inflytande. Dertill kan läggas de numeriska delningarna af blommans delar, fröämnenas läge, fröens form så vida den icke är af nytta vid spridningen. Professor Weismann, som granskat Nägelis afhandling, förklarar sådana olikheter med beskaffenheten af organismen under vissa omständigheters inverkan, och detta
