ofta åstadkommit andra förändringar, såsom en tillväxt i antennerna eller känseltrådarna till ersättning för synen. Oaktadt desssa modifikationer kunna vi ännu vänta att hos Amerikas grottdjur finna slägtskap med de andra invånarna i samma kontinent, och hos Europas grottdjur med de öfriga europeiska djuren. Detta är verkligen fallet med några af Amerikas grottdjur, såsom jag hör af Professor Dana, och några europeiska grottinsekter äro mycket nära beslägtade med den omgifvande traktens insekter. Det skulle vara mycket svårt att gifva en rationel förklaring öfver de blinda grottdjurens slägtskap med de andra invånarna i de två verldsdelarna, om man utgår från den vanliga åsigten om deras särskilda skapelse. Att några af den gamla och nya verldens grottinvånare äro nära beslägtade kunna vi vänta från den välkända slägtskapen emellan de flesta andra af deras alster. Då en blind Bathysciaart funnits i stort antal på skuggiga klippor utanför hålorna, så står sannolikt icke synens förlust hos de arter af samma slägte som bebo grottorna i något samband med boningsplatsens mörker, och det är lätt begripligt att en redan förut blind insekt lätt skall finna sig i att bebo en mörk håla. Ett annat blindt slägte, Anophthalmus, erbjuder den märkvärdiga egendomligheten, att såsom Murray anmärkte dess olika arter bo i åtskilliga hålor i Europa likaväl som i Kentuckys hålor, och att slägtet öfverhufvud blott lefver i grottor. Det är dock möjligt att stamfadern eller stamfäderna till dessa skilda slägten förut varit försedda med ögon, varit vidt utbredda i båda verldsdelarna och (liksom båda verldsdelarnas elefanter) dött ut med undantag af de i sina trånga fängelser nu lefvande arterna. Långt ifrån att öfverraskas deraf, att några af grottdjuren äro mycket anomalt bildade, såsom Agassiz anmärker om den blinda fisken Amblyopsis, och såsom förhållandet är med den blinda reptilen Proteus, jemförd med Europas öfriga reptilier, förvånas jag snarare deraf, att icke flera spillror af det gamla lifvet bevarats, då invånarna i dessa mörka boningar icke kunna hafva varit utsatta för en så särdeles sträng täflan.
Vana är ärftlig hos växter, såsom blomningstid, nödig
regnmängd för groningsprocessen, softid och så vidare och detta
föranleder mig att här säga något om acklimatisering. Då det är
mycket vanligt, att arter af samma slägte bebo mycket heta så väl
