Sida:Om arternas uppkomst.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
128
om arternas uppkomst.

ofta blifvit framhållen i samma afsigt och med ännu mera eftertryck; men förr än någon under ett tjog generationer har sått sina bönor så tidigt, att en mycket stor del blifvit förstörd af frost, och sedan samlat frön af de få öfverlefvande, undvikande omsorgsfullt tillfälliga kroaseringar, och sedan med samma försigtighetsmått samlat frön från dessa plantor, förr kan man icke ens säga, att experimentet blifvit försökt. Och vi kunna icke heller antaga, att olikheter i konstitution icke förekomma emellan dessa plantor, ty uppgifter hafva blifvit offentliggjorda, som visa att vissa plantor synas vara vida mera resistenta än andra och jag har sjelf derpå observerat mycket slående exempel.

Öfverhufvudtaget tror jag vi kunna sluta oss till, att vana, användning och bristande öfning i vissa fall hafva spelat en ansenlig rol i modifikationen af konstitutionen och vissa organers struktur, men att verkningarna af bruk och bristande användning ofta i vidsträckt grad blifvit förenade med och stundom öfverväldigade af det naturliga urvalet.


Utvecklingens vexelverkan.


Med detta uttryck menar jag, att hela organisationens alla delar dess tillväxt och utveckling äro så nära förenade, att om små variationer uppkomma i en del och af det naturliga urvalet förökas, så förändras äfven andra delar. Detta är en mycket vigtig punkt, men ännu föga känd, och helt och hållet skilda klasser af fakta kunna här lätt förvexlas med hvarandra. Vi skola strax se att enkelt arf ofta falskeligen erbjuder utseendet af en vexelverkan. Det tydligaste exempel är, att modifikationer som samlas blott för ungens eller larvens bästa inverkar på de fullväxta individernas skapnad, på samma sätt som någon missbildning, som träffar det tidiga embryot, allvarsamt inverkar på den fullt utbildade individens organisation. De mångfaldiga delar af kroppen, som äro homologa och hvilka vid en tidig embryonal period äro identiska, synas vara benägna att variera på likartadt sätt: vi se detta deruti, att den högra och venstra sidan af kroppen förändras på samma vis, likaså framben och bakben, och vi se till och med käkarna variera på samma sätt som extremiteterna, ty några anse ju underkäken vara homolog med extremiteterna. Jag tviflar dock icke, att dessa tendenser mer eller mindre fullständigt beherskas af det naturliga urvalet; så har det en gång gifvits en hjortfamilj med blott ett horn, och om denna afvikelse hade varit af någon