Hoppa till innehållet

Sida:Om arternas uppkomst.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
139
lagarna för variationen.

på min lista, och då olikheterna i detta fall äro af mycket ovanlig beskaffenhet, kan förhållandet knappt vara tillfälligt. Flera mycket stora grupper af skalbaggar hafva såsom gemensam karakter ett lika antal leder i tarserna, men hos familjen Engidæ varierar antalet betydligt efter Westwoods iakttagelser; och antalet varierar likaledes hos de två könen af samma art; hos de gräfvande Hymenoptera är kärlförgreningen i vingarna en karakter af största vigt, gemensam för stora grupper, men hos vissa slägten finnas olikheter i nervförgreningen hos olika arter och på samma sätt hos de båda könen af samma art. Lubbock har för kort tid sedan iakttagit, att några små krustaceer lemna förträffliga bevis för denna lag. Hos Pontanella till exempel är det egentligen de främre känseltrådarna och det femte benparet som lemna sexualkarakterer och samma organer erbjuda äfven de vigtigaste artskilnader. Detta förhållande har en klar betydelse enligt mitt åskådningssätt: jag betraktar nämligen alla arter af samma slägte såsom afkomlingar från samma stamfader, likasom de båda könen af hvarje art. Följaktligen, om en del af den gemensamma stamfaderns eller hans tidigare ättlingars organisation började variera, skulle sannolikt dels det naturliga urvalet, dels det sexuela urvalet gynnat denna dels förändringar för att göra de olika arterna passande hvar och en för sin plats i naturens hushållning, och likaledes för att göra de båda könen lämpliga för hvarandra eller för att egna hannar och honor till olika lefnadssätt, eller slutligen för att sätta hannarna i stånd att kämpa med andra hannar om sina honor.

Ändtligen drager jag nu den slutsatsen, att den större föränderligheten hos de specifika karaktererna, som skilja art från art, än hos de generiska, som skilja slägte från slägte, och äro gemensamma för flera arter; — att den ofta ytterliga föränderligheten af någon del, som hos en art är utvecklad på ovanligt sätt i jemförelse med samma del hos dess samslägtingar, och den ringa föränderligheten hos en del, huru ovanligt utvecklad den än må vara, blott den är gemensam för en hel grupp af arter; — att den stora föränderligheten af sekundära könskarakterer, och den stora olikheten uti samma karakterer hos närbeslägtade arter; — att de sekundära sexualkarakterernas utveckling i samma delar af organisationen, som utgöra vanliga artkarakterer, — att alla dessa förhållanden äro grundsatser, som stå i nära sammanhang med hvarandra. Alla bero de hufvudsakligen derpå, att arterna af samma grupp hafva utgått från en gemensam stamfader, af hvilken de fått mycket gemensamt i arf, — vidare derpå, att