benägenhets latenta bibehållande under ett stort antal generationer är icke större än osannolikheten af fullkomligt onyttiga och rudimentära organers bibehållande på samma sätt. En benägenhet att frambringa rudimentära organer är verkligen ofta ärftlig.
Då alla arter enligt vår teori antagas härstamma från en gemensam stamfader, kunde vi vänta att de tillfälligtvis skulle variera på samma vis, så att varieteterna af två eller flera arter skulle likna hvarandra eller att en varietet af en art i vissa karakterer skulle likna en annan, bestämd art, då denna art enligt vårt åskådningssätt icke är annat än en väl markerad och permanent varietet. Men karakterer, som på detta sätt vunnits, skola sannolikt vara af ovigtig beskaffenhet, ty närvaron af alla mindre vigtiga karakterer regleras af det naturliga urvalet i öfverensstämmelse med arternas skilda vanor, och lemnas icke åt den ömsesidiga verkan af organismens beskaffenhet och lifsvilkoren. Man kan vidare vänta, att arterna af samma slägte skulle tillfälligtvis visa benägenhet att antaga stamfaderns längesedan förlorade karakterer. Då vi likväl aldrig fullständigt känna karaktererna hos den gemensamma stamfadern för en naturlig grupp, kunna vi icke skilja dessa två fall: om vi till exempel icke kände, att klippdufvan har hvarken fjäderbeklädda fötter eller omvända fjädrar, så kunde vi icke säga, om dessa karakterer hos våra tama raser vore återgång eller analoga variationer; men vi kunde hafva antagit, att den blå färgen vore ett fall af återgång på grund af antalet kännetecken, som äro förenade med denna färg, hvilka sannolikt icke skulle uppträda alla tillsammans såsom blott variation. Med mera säkerhet kunde vi hafva antagit detta på grund deraf, att den blå färgen och de öfriga kännetecknen så ofta uppträda, då skilda raser af olika färg kroaseras. Ehuru det i naturtillståndet i allmänhet måste lemnas oafgjordt, hvilka fall äro återgång till fordom existerande karakterer och hvilka fall äro blott analoga variationer, så böra vi dock enligt vår teori stundom finna en arts varierande afkomma antaga karakterer (antingen genom regress eller genom analog variation), som redan finnas hos andra medlemmar af samma grupp. Och detta är otvifvelaktigt förhållandet.
Svårigheten att i våra systematiska verk igenkänna en föränderlig art beror till en stor del derpå att dess varieteter liksom härma andra arter af samma slägte. Man kunde också uppställa en ansenlig lista på former, som stå midt emellan tvänne andra former, hvilka sjelfva hafva rang af blott tvifvelaktiga arter, och detta visar, att den ena under sin variation har antagit några af
