af omärkliga orsaker så djupt angripas i sina reproduktionsorganer, att desamma ej kunna utöfva sin verksamhet, så torde det ej förundra oss, att dessa organer, om de verkligen bringas att fungera, icke utföra sin förrättning på alldeles regelmässigt vis och alstra en afkomma som icke är alldeles lik föräldrarna. Jag kan tillägga, att några djur och växter uthärda tämjning och odling utan att variera mera än i vilda tillståndet, på samma sätt som några organismer (såsom kaniner och vesslor) fortplanta sig under de onaturligaste förhållanden, en sak som blott bevisar, att deras reproduktionsorganer häraf icke angripas.
Några naturforskare hafva påstått, att all variation är förenad med könsfortplantning, men detta är säkerligen ett misstag, ty jag har i ett annat arbete uppsatt en lång lista på ”sporting plants” såsom trädgårdsmästarna kalla dem; — det är växter, som plötsligt frambringa ett enstaka skott med en ny och från växtens öfriga skott ofta betydligt afvikande karakter. Dessa skottvariationer, såsom man kan kalla dem, kan man fortplanta genom ympning och på flera andra sätt, någon gång äfven med frön. De äro i naturen ytterligt sällsynta, men ej ovanliga hos odlade växter. Då ett enkelt skott ibland de många tusende, som produceras år efter år under likformiga förhållanden på samma träd, helt säkert kan plötsligen antaga en ny karakter; och då skott på skilda träd, som växa under olika vilkor stundom lemna nästan samma varietet — skott på persikoträd frambringa till exempel nektariner och skott på vanliga rosor gifva mossrosor — så se vi tydligen, att lefnadsförhållandenas beskaffenhet är af fullkomligt underordnad vigt i jemförelse med organismens beskaffenhet vid bestämmandet af hvarje särskild variationsform; — icke af mera vigt än naturen af den gnista, genom hvilken en brännbar massa antändes, har för bestämmandet af lågans natur.
Ärftlighet.
Vanor äro ärftliga och hafva ett afgjordt inflytande, så att
förflyttning af en växt från ett klimat till ett annat kan förändra dess
blomstringstid. Hos djur visar detta sig ännu tydligare; hos tama
änder har jag funnit, att vingbenen äro lättare och benen i bakre
extremiteterna tyngre i förhållande till hela skelettet än hos vilda
änder, och jag tror att man utan fara kan tillskrifva detta den
omständigheten, att tama anden flyger mindre och går mer, än
