I ett nyligen utgifvet arbete har Fritz Müller undersökt ett likartadt fall för att pröfva de åsigter jag förfäktar. Flera familjer af krustaceerna omfatta ett fåtal arter, som ega organer för andning i luften, och hvilka derföre kunna lefva ofvan vattnet. I två af dessa familjer, hvilka Müller särskildt undersökte och som stå i nära slägtskap med hvarandra öfverensstämma arterna temligen fullständigt i alla vigtiga karakterer; nämligen i deras känselorganer, cirkulationssystem, i läget af de hårtofsar, med hvilka deras sammansatta magar äro beklädda och slutligen i hela bygnaden af deras gälar till de mikroskopiska hakarna. Deraf kunde man hafva väntat, att de lika vigtiga organerna för luftrespiration skulle varit lika hos de få arterna af båda familjerna som lefva på land, och detta borde framförallt de hafva väntat, som tro på särskilda skapelser; ty hvarföre skulle detta enda organ vara olika, som blifvit gifvet arterna för samma ändamål, under det alla andra vigtiga organer äro lika eller till och med identiska.
Fritz Müller påstår, att denna stora likhet i så många delar af bildningen måste i öfverensstämmelse med mina åsigter förklaras genom arf från en gemensam stamfader. Men då det stora flertalet arter i de ofvannämda familjerna, så väl som de flesta krustaceer af alla ordningar, äro vattendjur, är det i högsta grad osannolikt att deras gemensamma stamfader varit skapad att andas i luften. Müller föranleddes derföre att noggrant undersöka organerna hos arterna med luftrespiration, och hos alla fann han olikheter i vissa vigtiga punkter, såsom i mynningarnas läge, i sättet för deras öppnande och slutande och i några mindre detaljer. Sådana olikheter kunna förklaras med det antagandet, att arter af skilda familjer småningom blifvit allt mer och mer egnade att lefva ofvan vattnet och andas i luften. Ty dessa arter, som hörde till olika familjer, måste till en viss grad skilja sig från hvarandra, och i öfverensstämmelse med den grundsatsen, att hvarje variation beror på två faktorer, nämligen organismens beskaffenhet och omständigheternas natur, måste föränderligheten hos dessa krustaceer helt säkert icke hafva varit exakt densamma. Det naturliga urvalet har således haft olika material eller variationer att bearbeta för att komma till samma resultat i funktion, och de på detta sätt förvärfvade bildningarna böra nödvändigt vara skiljaktiga. Hypotesen om särskilda skapelseakter lemnar hela förhållandet oförklaradt. Denna af Fritz Müller använda bevisföring synes hafva ansenligt medverkat till att öfvertyga den utmärkta vetenskapsmannen om riktigheten af de åsigter jag i detta arbete framlagt.
