kallat den, antennen. Då denna antenn vidröres meddelar den en sensation eller vibration till en viss hinna, som ögonblickligen spränges; denna frigör en fjeder, som drifver fram pollenmassan lik en pil i rät linie, så att den fastnar vid biets rygg med sin klibbiga ända. En hanblommas pollenmassa öfverflyttas sålunda till honblomman och kommer der i beröring med märket, som är klibbigt nog att bryta vissa elastiska trådar och qvarhålla pollenmassan, och på detta sätt åstadkommes befruktning.
Man kan fråga, huru man i de föregående och i oräkneliga andra exempel skall kunna förstå den graderade skala af sammansättning och de mångfaldiga medel naturen använder för att vinna samma ändamål. Svaret är utan tvifvel det redan gifna, att om två former variera, hvilka redan äfven i ringa grad skilja sig från hvarandra, föränderligheten icke är af fullkomligt samma natur och resultaten som naturliga urvalet ernår för samma ändamål följaktligen icke äro desamma. Vi böra också komma ihåg, att hvarje högt utvecklad organism har genomgått en lång serie af modifikationer och att hvarje modifierad bildning gerna går i arf, så att den icke helt och hållet går förlorad utan oupphörligen modifieras. Skapnaden af hvarje organ hos hvarje art för hvad ändamål det än begagnas är således summan af många ärfda förändringar, hvilka arten har genomgått under sin modifikation efter förändrade lefnadsvanor eller lefnadsvilkor.
Ehuru det i många fall är särdeles svårt att ana genom hvilka öfvergångar många organer hafva vunnit sitt nuvarande tillstånd, så har jag dock vid tanken på huru få de lefvande och kända formerna äro i förhållande till de utdöda och okända, blifvit förvånad öfver att finna, huru sällsynt något organ är, till hvilket inga kända öfvergångsformer föra. Det är helt säkert, att nya organer, särskildt skapade för något visst ändamål, sällan eller aldrig plötsligt uppträda inom någon klass; och detta antyder redan den gamla, ehuru något öfverdrifna grundsatsen i naturalhistorien: ”Natura non facit saltum”. Vi påträffa detta yttrande i nästan alla erfarna naturforskares skrifter; Milne Edwards har uttryckt det med orden: ”Naturen är slösande på förändringar, men njugg på nyheter”. Hvarföre skulle enligt skapelseteorien så många förändringar förekomma och så få nyheter? Hvarföre äro alla delar och organer hos så många oberoende varelser, hvar och en skapad för sin plats i naturen, så sammanlänkade genom gradvisa öfvergångar? Hvarföre skulle icke naturen taga ett hastigt steg från form till form? Med teorien om det naturliga urvalet kunna vi förstå, hvarföre hon icke gör det; ty det
