de gamla fåglarna liksom äggskalen eller exkrementerna. Han medgifver likväl, att gökungen, då den blifvit äldre och starkare, kan hafva kraft och kanske instinkt att kasta ut sina fosterbröder, om de lyckas undgå hungersdöden under de första dagarna efter födseln. Mr Ramsay har kommit till samma slutsats angående de australiska arterna: han påstår, att gökungen är i början ett litet fett, hjelplöst kreatur, men ”då han växer hastigt, fyller han snart upp hela boet och dess olyckliga följeslagare, antingen qväfda af dess tyngd eller uthungrade genom dess glupskhet, utkastas af föräldrarna”. Icke destomindre finnas så många bevis både gamla och nya att göken utkastar sina fosterbröder, att det näppeligen kan betviflas. Om det nu är af stor vigt för den unga göken att få så mycken föda som möjligt strax efter födseln, kan jag icke finna någon omöjlighet för, att den genom flera generationer kan förvärfva den vana, den styrka, den skapnad, som är bäst tjenlig för fosterbrödernas utkastande; ty de gökungar, som hade denna vana och denna skapnad skulle bli bäst födda och säkrast uppfostrade. Jag kan icke finna större omöjlighet deruti än att fågelungar förvärfva instinkten att bryta äggskalet och sina temporära hårda spetsar på näbbarna för detta ändamål — eller att ormungar i sina öfverkäkar få en bortfallande skarp tand för att skära igenom det sega äggskalet, såsom Owen har anmärkt. Ty om hvarje del är underkastad individuel variation vid någon ålder och variationerna gå i arf i motsvarande ålder — satser som icke kunna bestridas — så kunna ungens instinkter och skapnad modifieras lika väl som den fullväxtes, och båda fallen måste stå och falla med hela teorien om det naturliga urvalet.
Denna vana, att tillfälligtvis lägga sina ägg i andra fåglars bon antingen af samma eller olika arter, är icke ovanlig hos hönsfåglarna och detta förklarar måhända ursprunget till en egendomlig instinkt hos en närbeslägtad grupp, strutsarna. Ty flera strutshonor förena sig och lägga först några få ägg i ett näste och sedan i ett annat, och dessa kläckas af hannarna. Denna instinkt kan sannolikt förklaras af det faktum, att honorna lägga ett stort antal ägg, men likasom göken med två eller tre dagars mellantid. Den amerikanska strutsens instinkt har likväl icke blifvit fullkomnad, ty ett stort antal ägg ligga strödda på slätterna, så att jag på en dag uppsamlade icke mindre än tjugu öfvergifna och förderfvade ägg.
Många bin äro parasitiska och lägga regelbundet sina ägg i andra bins bon. Detta är mera anmärkningsvärdt än gökens
