uppträda under två eller tre skilda former; Fritz Müller har äfven på likartadt sätt förklarat det faktum, att vissa brasilianska krustaceers hannar likaledes uppträda under två helt olika former. Men detta ämne behöfver icke vidare behandlas här.
Jag har nu förklarat, huru i min tanke två bestämdt skilda kaster af ofruktsamma arbetare i samma bo hafva uppkommit, båda helt olika både hvarandra och sina föräldrar. Vi kunna se huru nyttig deras förekomst är för ett samhälle af myror enligt samma grundsats hvaraf menniskan betjenar sig, arbetets fördelning. Myror arbeta likväl med ärfda instinkter, ärfda organer eller verktyg, under det menniskan arbetar med förvärfvade kunskaper och konstgjorda instrument. Men jag måste tillstå, att jag med all min tillit till det naturliga urvalets förmåga aldrig skulle kunnat på förhand ana, att denna princip kunde vara verksam i så hög grad, om icke just förhållandet med dessa könlösa insekter hade öfvertygat mig om saken. Derföre har jag behandlat detta förhållande med något större utförlighet för att visa det naturliga urvalets förmåga och äfvenledes derföre, att detta är den allra svåraste invändning som kan uppställas emot min teori. Förhållandet är också särdeles interessant, ty det visar att hos djur likasom hos växter en viss grad af modifikation kan åstadkommas genom hopande af talrika små spontana variationer, hvilka på något sätt äro gynsamma, utan att vana eller öfning dervid varit verksamma. Ty vanor som voro egendomliga för arbetarna eller de sterila honorna, huru länge de än bibehållit sig, kunna omöjligen haft något inflytande på hannar och fruktsamma honor, hvilka allena lemna afkomlingar. Det har förvånat mig, att ännu ingen hittills framhållit detta lärorika fall emot Lamarcks välkända lära om ärfda vanor.
I detta kapitel har jag bemödat mig att i korthet visa, att
våra husdjurs själsförmögenheter variera och att variationerna gå
i arf; i ännu större korthet har jag sökt visa att instinkterna
variera äfven i naturtillståndet. Ingen vill bestrida att instinkterna
äro af största vigt för hvarje djur. Derföre finnes icke någon
verklig svårighet för det naturliga urvalet att under förändrade
lefnadsförhållanden till hvad utsträckning som helst föröka små
modifikationer i instinkt som på något sätt äro nyttiga. I några
fall äro vana eller större och mindre öfning härvid äfven
