cambriska systemet. Närvaron af fosfathaltiga stycken och bituminösa ämnen i några af de lägsta azoiska klipporna tillkännagifver sannolikt lif vid denna period. Nu har på sista tiden den stora upptäckten af Eozoon skett i den Laurentiska formationen i Canada, ty efter Carpenters beskrifning på detta fossil kan man ej gerna tvifla på dess organiska natur. Under det siluriska systemet finnas i Canada stora serier af lager och i det lägsta af dem har Eozoon blifvit funnen; Sir W. Logan försäkrar att ”deras förenade tjocklek kan vida öfverstiga alla de följande klippornas tjocklek från nedersta delen af den palæozoiska serien intill närvarande tid. Vi föras sålunda tillbaka till en så aflägsen period, att uppträdandet af den så kallade primordialfaunan (Barrande’s) kan betraktas som jemförelsevis ung.” Eozoon hör till den lägst organiserade af alla djurklasser, men står i sin klass på en hög organisationsgrad; den lefde i oräknelig mängd och som Dawson har anmärkt, helt säkert af andra mindre organiska varelser, som måste hafva lefvat i stor mängd. De ord jag skref år 1859 om de vidsträckta perioder som sannolikt förlupit före det cambriska systemets bildande äro nästan desamma som Sir W. Logan sedan begagnat. Icke destomindre är det svårt att angifva något antagligt skäl för frånvaron af fossilrika lager under de öfre cambriska formationerna. Det synes icke sannolikt att de äldsta lagren skulle blifvit fullständigt afnötta genom denudation, eller att deras fossilier skulle blifvit fullkomligt tillintetgjorda genom metamorfosering, ty om detta hade varit fallet, skulle vi hafva funnit blott små spår af formationerna som följde närmast efter dem i tiden, och dessa skulle alltid hafva existerat i delvis metamorfoseradt tillstånd. Men de beskrifningar vi ega öfver de siluriska aflagringarna i omätliga områden i Ryssland och Nordamerika gifva icke något stöd för den åsigten, att ju äldre en formation är, desto mer måste den hafva lidit genom denudation och metamorfism.
Detta förhållande måste tillsvidare stå oförklaradt, och skall med rätta utgöra ett kraftigt argument emot de åsigter som här framhållas. För att visa att det kan framdeles erhålla sin förklaring vill jag dock uppställa följande hypotes. Från beskaffenheten af de organiska qvarlefvor som icke synas hafva bebott stora djup i de olika formationerna i Europa och Nordamerika, och från mängden af aflagringar, ofta milstjocka, af hvilka formationerna äro bildade, kunna vi draga den slutsatsen att från de första till de sista stora öar eller landområden, hvarifrån sedimentet härstammade, funnos i trakten af de nu existerande fastlanden Europa och Nordamerika. Men vi känna icke hvad sakernas ställning
