Sida:Om arternas uppkomst.djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

313

geografisk fördelning.

kunde uthärda vårt klimat äfven om de icke dödades af sin långa nedsänkning i hafsvattnet. Nästan hvarje år drifvas en eller två landfåglar tvärt öfver hela Atlantiska oceanen från Nordamerika till vestra kusten af England och Irland, men frön kunna dessa främlingar medföra blott på ett sätt, nämligen genom smuts som sutte fast vid deras fötter eller näbbar, hvilket i sig sjelft är en sällsynt händelse. Äfven i detta fall, huru ringa är icke utsigten för ett frö att falla i lämplig jordmån och komma till utveckling! Men det skulle vara ett stort misstag att påstå, att emedan en väl befolkad ö som Storbritannien icke har så vidt vi känna (och det skulle vara svårt att bevisa det) inom de senaste få århundradena genom tillfälliga transportmedel fått några inflyttningar från Europa eller någon annan kontinent, att derföre icke en fattigt befolkad ö, ehuru vida mera aflägsen från något fastland, skulle kunna erhålla några kolonister genom likartade medel. Af hundra frön eller djur som transporterades till en ö, äfven om denna vore mindre befolkad än Britannien, torde måhända icke mer än en vara så väl lämpad för sitt nya hem, att den kan naturaliseras. Men detta är såsom mig tyckes icke något kraftigt argument emot hvad som kunde åstadkommas genom tillfälliga transportmedel under de långa geologiska periodernas förlopp under öarnas höjning innan de blifvit fullt befolkade. På ett nästan kalt land der få eller inga förstörande insekter eller fåglar lefde skulle hvarje frö som händelsevis kom dit, om det vore lämpligt för klimatet, gro och lefva.


Spridning under istiden.


Identiteten emellan många växter och djur på bergspetsar skilda från hvarandra genom hundratals mil af lågland, der alpina arter omöjligen kunna lefva, är ett af de mest öfverraskande kända exempel på att samma art lefver på skilda punkter utan någon märkbar möjlighet för den att hafva kunnat flytta från en punkt till en annan. Det är i sjelfva verket ett märkvärdigt faktum att se så många växter af samma art lefva på de snöiga regionerna af Alperna eller Pyreneerna och i nordligaste trakterna af Europa, men det är vida mera anmärkningsvärdt att växterna på Hvita bergen i Förenta Staterna i Amerika äro desamma som på Labrador och nästan desamma (enligt Asa Gray) som på de högsta bergen i Europa. Redan för så länge sedan som 1747 ledde sådana fakta Gmelin till den slutsatsen, att samma art måste