följder.
Vi vilja nu i korthet undersöka, huru de domesticerade
raserna småningom uppkommit af en eller flera närstående arter.
En ringa verkan må dervid tillskrifvas de yttre
lefnadsförhållandenas omedelbara inverkan och äfven vanan, men det vore djerft
att på deras räkning skrifva olikheterna emellan en arbetshäst och
en ridhäst, en vindthund och en tax, en brefdufva och en
tumlett. En af de märkvärdigaste egendomligheter, som vi iakttaga
hos våra husdjur och odlade växter, är det sätt, hvarpå de lämpa
sig icke efter sin egen fördel, utan efter menniskans nytta och
nöje. Några för henne nyttiga variationer hafva utan tvifvel
plötsligt eller med ens uppstått; många botanister tro till exempel, att
kardtisteln (Dipsacus Fullonum) med sina hakar, som i
användbarhet öfverträffar hvarje mekanisk inrättning, blott är en varietet af
den vanliga Dipsacus, och hela denna variation torde väl hafva
uppkommit plötsligt i en frösådd af denna sednare. Så är sannolikt
äfven förhållandet med taxen, och det är bekant att det
amerikanska anconfåret har uppstått på detta sätt. Men om vi jemföra
draghästen med ridhästen, dromedaren med kamelen, fårarter som
passa för odlade trakter med sådana som trifvas på bergstrakter,
hvilkas ull lämpar sig till helt olika ändamål, om vi jemföra de
olika hundraserna, som tjena menniskan hvar och en på sitt sätt,
om vi jemföra den uthålliga stridstuppen med andra fredliga och
tröga raser, med de ständiga värphönorna (”everlasting layers”)
som aldrig vilja kläcka, eller med den lilla prydliga bantamhönan,
om vi slutligen betrakta massan af åkerväxter, fruktträd, köks- och
trädgårdsväxter, hvilka alla tjena menniskan till nytta eller nöje,
ehuru hvar och en på olika tider och på olika sätt, så måste vi väl
tänka på någon annan orsak än blott föränderlighet. Vi kunna icke
antaga, att alla dessa varieteter uppstått på en gång så
fullkomliga och så användbara som vi nu se dem för oss, och i sjelfva
verket känna vi mångas historia rätt väl för att veta, att detta
icke varit fallet. Nyckeln till gåtan ligger i menniskans
accumulativa valförmåga, det vill säga hennes förmåga att genom ett
urval till afvel af sådana individer, som ega de åstundade
egenskaperna, hos hvarje generation öka dessa egenskaper om ock i
ringa grad: naturen lemnar småningom mångahanda afvikelser;
menniskan summerar dem i vissa för henne vigtiga riktningar. I
denna mening kan man säga, att hon har skapat sina
domesticerade raser.