skulle frivilligt fallit af. Dessa nykläckta snäckor, ehuru af aqvatisk natur, lefde på andfoten i fuktig luft från tolf till tjugu timmar och under denna tid kan en and eller häger flyga åtminstone sex- eller sjuhundra mil, och om den af vinden drifves öfver hafvet till en oceanö eller någon annan aflägsen punkt, torde den der slå sig ned i en dam eller flod. Sir C. Lyell har meddelat mig att en Dytiscus blifvit fångad med en Ancylus (en sötvattensnäcka) fasthängande, och en vattenbagge af samma familj, en Colymbetes, flög en gång ombord på ”Beagle”, då den var på fyrtiofem mils afstånd från närmaste land: huru mycket längre den skulle kunnat drifvas af en gynsam vind, kan ingen säga.
Hvad växterna beträffar har det länge varit kändt, hvilken enorm spridning många sötvatten- och äfven många kärrarter hafva både öfver kontinenter och till de mest aflägsna oceanöar. Detta bevisas på ett slående sätt, såsom A. de Candolle anmärkt, i stora grupper af landväxter som hafva blott mycket få slägtingar som lefva i vatten, ty de senare synas omedelbarligen såsom en följd förvärfva en vidsträckt utbredning. Jag tror detta kan förklaras genom gynsamma spridningsmedel. Jag har förut omnämt att jord tillfälligtvis, ehuru sällan, i ringa mängd sitter fast vid fåglars fötter och näbbar. Vadande fåglar, som ofta besöka dyiga dammar, hafva oftast smutsiga fötter, och fåglar af denna ordning äro enligt hvad jag kan visa de största vandrare och påträffas tillfälligtvis på de mest aflägsna och kala öar midt i oceanen; de böra icke vara i stånd att slå sig ned på hafsytan, så att smutsen icke kan tvättas af deras fötter, och då de landa, skola de helt säkert flyga till sina naturliga hemvist i sötvattnen. Jag tror icke botanister observerat huru rik dyen i dammar är på frön; jag har gjort några små försök, men vill här anföra blott det anmärkningsvärdaste fallet: jag tog i Februari tre matskedar dy från tre skilda orter under vatten på botten af en liten dam; torkad vägde denna dy 6¾ uns; jag bevarade den täckt i min studerkammare i sex månader, plockade upp och räknade hvarje växt alltefter som den sköt upp; de voro af många slag och tillsammans 537 till antal och dock rymdes all gyttjan i en kaffekopp! I betraktande af dessa fakta anser jag, att det skulle vara en oförklarlig omständighet om vattenfåglar icke transporterade frön af samma sötvattenväxter till obebodda dammar och floder på vidt skilda punkter. Samma kraft har kunnat vara verksam för de mindre insjödjurens ägg.
Andra okända krafter hafva sannolikt också dervid spelat någon rol. Jag har funnit att insjöfiskar äta vissa slags frön,
