Hoppa till innehållet

Sida:Om arternas uppkomst.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
341
geografisk fördelning.

utbredning. Jag kan svårligen betvifla att denna regel har allmän giltighet, ehuru det torde vara svårt att bevisa den. Bland däggdjur se vi den tydligt utvecklad hos flädermöss och i mindre grad hos de kattartade (Felidæ) och hundartade (Canidæ) rofdjuren. Vi se samma regel i fördelningen af fjärilar och skalbaggar; den gäller äfven för de flesta invånare i sötvatten, ty många slägten af de mest skilda klasser sprida sig öfver jorden och många af arterna hafva en enorm spridning. Härmed menar jag icke, att alla arter i slägtena med stor utbredning sjelfva hafva stor spridning utan blott några af dessa. Ej heller menar jag att arterna i sådana slägten öfverhufvudtaget hafva en mycket stor utbredning; ty detta beror till stor del på huru långt modifikationsprocessen har gått; till exempel, två varieteter af samma art bebo Amerika och Europa och således har arten stor utbredning; men om variationen har gått litet längre, skulle dessa två varieteter upptagas såsom skilda arter och utbredningen skulle blifvit betydligt reducerad. Ännu mindre menas att arter som hafva förmåga att öfverstiga stängsel och sprida sig långt nödvändigt hafva stor utbredning, såsom till exempel kraftigt bevingade fåglar; ty vi få icke förglömma att vidsträckt utbredning innefattar icke blott förmågan att passera stängsel, utan den vida vigtigare förmågan att segra i kampen för tillvaron med främmande medtäflare. Men enligt den åsigten att alla arter af samma slägte, ehuru nu fördelade på de mest aflägsna punkter af jorden hafva härstammat från en enda stamfader böra vi finna och jag tror att vi såsom allmän regel också finna, att några åtminstone af arterna hafva vidsträckt utbredning.

Vi böra ihågkomma med afseende på alla organiska varelser, att många slägten äro af mycket gammalt ursprung och arterna böra i dessa fall hafva haft lång tid till spridning och följande modifiering. Det finnes också skäl att tro af geologiska bevis, att inom hvarje stor klass de lägre organismerna förändra sig i långsammare proportion än de högre; följaktligen hafva dessa haft mera tillfälle att sprida sig vidt omkring utan att förlora samma specifika karakter. Detta förhållande jemte det att fröen och äggen af nästan alla lågt organiserade varelser äro mycket små och bättre lämpade för långa transporter förklarar sannolikt en lag som länge iakttagits och som nyligen blifvit afhandlad af A. de Candolle angående växterna, nämligen att ju lägre en grupp af organismer står, ju större utbredning har den.

Ofvan anförda förhållanden — att lägre organismer hafva större utbredning än de högre — att af slägten med stor