i grupper och undergrupper och någon annan förklaring har hittills ej blifvit försökt.
Naturhistorikerna försöka såsom vi hittills hafva sett att anordna arterna, slägtena och familjerna i hvarje klass uti hvad man kallar naturligt system. Men hvad menas med detta system? Några författare betrakta det blott såsom ett schema för att ordna tillsammans de lefvande föremål som äro mest lika och skilja dem som äro mest olika, eller såsom ett konstgjordt sätt att så kort som möjligt uttala vissa satser, — det vill säga att till exempel i ett ord uppgifva alla de för däggdjur gemensamma karakterer, i ett annat de som äro gemensamma för alla rofdjur, i ett annat de som gemensamt tillhöra hundslägtet och slutligen genom att tillägga ett artnamn gifva i korthet en fullständig beskrifning på hvarje hundart. Det sinrika och nyttiga i ett sådant system är obestridligt. Men många naturforskare anse att något mera menas med ett naturligt system; de tro att det uppenbarar skaparens plan; men såvida icke det kan särskildt uppgifvas huruvida ordning i tid eller rum, eller båda, eller hvad som annars menas med skaparens plan synes mig att dermed ingenting är vunnet för vår kännedom. Sådana uttryck som Linnés ryktbara yttrande, hvilket vi ofta träffa på i mer eller mindre beslöjad form, att karaktererna icke bilda slägtet utan slägtet karaktererna, synes innebära att någonting mera än blott likhet inbegripes i våra klassifikationer. Jag tror att någonting mera deri innefattas, och att likhet i härkomst — den enda kända orsak till likhet emellan organiska varelser är det band som ehuru doldt genom olika grader af modifikation våra klassifikationer uppenbara för oss.
Låt oss nu betrakta de reglor som följas i klassifikationen och de svårigheter som påträffas enligt åsigten att klassifikationen antingen antyder någon okänd skapelseplan, eller är helt enkelt ett schema för allmänna satser och för att sammanhålla former som mest likna hvarandra. Man kunde tro (och man har i fordna tider trott) att de delar i skapnaden, som bestämde lefnadsvanorna och hvarje varelses allmänna plats i naturens ekonomi, skulle vara af stor vigt vid klassificeringen. Ingenting kan vara oriktigare. Ingen betraktar den yttre likheten emellan en råtta och en näbbmus, en dugong och en hvalfisk, en hvalfisk och en fisk såsom af någon vigt. Dessa likheter, som äro så intimt förenade med varelsens hela lif upptagas blott såsom ”adaptiva eller analoga karakterer;” men till betraktelsen af dessa likheter skola vi återkomma. Det kan äfven uppgifvas såsom en allmän regel, att ju mindre en del af organisationen står i öfverensstämmelse med
