Hoppa till innehållet

Sida:Om arternas uppkomst.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
359
klassifikation.

under nästan lika omständigheter genom successiva små modifikationer — att till exempel bebo de tre elementen land, vatten och luft — kunna vi måhända förstå anledningen hvarföre en numerisk öfverensstämmelse stundom observerats emellan undergrupperna i skilda klasser. En naturhistoriker öfverraskad af en öfverensstämmelse af denna beskaffenhet i en klass skall genom att godtyckligt höja eller sänka värdet af grupperna i andra klasser (och vår erfarenhet visar att deras värdering hittills är godtycklig) lätt utsträcka parallelismen öfver en vid rymd och på detta sätt hafva sannolikt de ternära, qvarternära, quinära och septenära klassifikationerna uppkommit.


Om beskaffenheten af den slägtskap som förenar
organiska varelser.


Då de modifierade ättlingarna af dominerande arter, som tillhöra de större slägtena, sträfva att ärfva de fördelar, som gjorde den grupp till hvilken de höra stor och deras föräldrar dominerande, skola de nästan med säkerhet sprida sig vidt omkring och intaga allt flera och flera platser i naturens ekonomi. De större och mera dominerande grupperna inom hvarje klass sträfva på detta sätt fortfarande att förstoras och uttränga följaktligen många mindre och svagare grupper. Vi kunna på detta sätt förklara det förhållande att alla organismer nya och gamla innehållas i några få stora ordningar och under ännu färre klasser. Såsom bevisande huru få de högre grupperna äro till antal och huru vidsträckt de sprida sig öfver jorden är den omständigheten anmärkningsvärd, att upptäckten af Australien icke har lemnat någon insekt af någon ny klass, och att växtriket derigenom ökats blott med två eller tre familjer.

I kapitlet om geologisk succession försökte jag enligt den grundsatsen, att hvarje grupp i allmänhet divergerat mycket i karakter under den länge fortsatta modifikationsprocessen, visa orsaken hvarföre de äldre lifsformerna ofta erbjuda karakterer till en viss grad intermediära emellan nu lefvande grupper. Några få af dessa gamla och intermediära former som hafva till närvarande tid lemnat föga modifierade afkomlingar utgöra våra så kallade osculerande eller aberranta arter. Ju mera aberrant en form är, ju större måste antalet af förenande former vara som dött ut och helt och hållet gått förlorade. Och vi hafva några bevis på att aberranta grupper hafva lidit svårt af utdöende, ty