äro förenade. Ty den gemensamma stamfadern för en hel familj, numera afdelad genom vissa medlemmars undergång i skilda grupper och undergrupper, måste hafva öfverflyttat några af sina karakterer på olika sätt och i olika grad modifierade på alla arter, och de skola följaktligen vara befryndade med hvarandra genom slägtskapslinier af olika längd (hvilket kan ses i det så ofta omnämda schemat) som uppstiga genom ett stort antal föregångare. Då det är så svårt att visa blodsförvandtskapen emellan de olika anförvandterna af någon gammal adelsfamilj äfven med tillhjelp af genealogiska stamträd och nästan omöjligt utan sådana, kunna vi lätt fatta den stora svårighet naturforskarna måst vidkännas vid att utan schema beskrifva de olika slägtskapsförhållandena som de iakttaga emellan de många lefvande och utdöda medlemmarna af samma stora naturliga klass.
Organiska varelsers undergång har såsom vi sett i fjerde kapitlet spelat en vigtig rol vid begränsandet och utvidgandet af mellanrummen emellan de olika grupperna af hvarje klass. Vi kunna således förklara hela klassers afgränsande från hvarandra — till exempel fåglar från alla vertebrerade djur — med det antagandet att många gamla lifsformer blifvit totalt förlorade, genom hvilka fåglarnas ursprungliga stamfäder fordom voro förenade med de andra och vid denna tid mindre differentierade vertebrerade klasserna. En mindre tillintetgörelse har skett bland de former, som en gång förenade fiskarna med batrachierna; den har varit ännu mindre i några andra klasser såsom Crustacea, ty här äro ännu de underbaraste former sammanlänkade genom en lång och blott delvis afbruten slägtskapskedja. Förintelsen har blott skilt grupperna åt; den har ingalunda bildat dem; ty om hvarje form som någonsin lefvat på jorden plötsligt återuppträdde, skulle ännu en naturlig klassifiering eller åtminstone ett naturligt anordnande vara möjligt, ehuru det vore fullkomligt omöjligt att gifva definitioner, genom hvilka hvarje grupp kunde skiljas. Vi skola se detta genom att återvända till schemat: bokstäfverna A till L kunna föreställa elfva siluriska slägten, af hvilka några hafva bildat stora grupper af modifierade ättlingar, med hvarje länk i hvarje gren och undergren ännu lefvande, och öfvergångarna äro icke större än emellan de finaste varieteter. I detta fall skulle det vara fullkomligt omöjligt att gifva definitioner hvarigenom alla medlemmarna i de olika grupperna kunde skiljas från sina mera omedelbara slägtingar och afkomlingar. Anordningen i schemat skulle dock ännu förblifva gällande och vara naturlig, ty enligt principen om ärftlighet skulle alla former som härstamma från A
