skapelseplan, kunna vi hoppas att göra säkra ehuru långsamma framsteg.
Professor Häckel har i sin ”Generelle Morphologie” och i flera andra arbeten nyligen användt sina vidsträckta kunskaper och sin stora förmåga på att uppställa hvad han kallar en fylogeni, eller alla organiska varelsers härstamningslinie. Vid de olika seriernas uppställning grundar han sig hufvudsakligen på embryologiska karakterer, men drager äfven nytta af homologa och rudimentära organer, äfvensom de successiva perioder i hvilka de olika formerna först uppträdde i våra geologiska formationer. Han har på detta sätt djerft tagit första steget och visat oss huru klassifikationen för framtiden bör behandlas.
Vi hafva sett att medlemmar af samma klass, oberoende af
deras lefnadsvanor likna hvarandra i allmän organisationsplan.
Denna likhet betecknas ofta genom termen ”enhet i typ;” eller
genom att säga, att delar och organer hos olika slägten af en
klass äro homologa. Hela ämnet innefattas under den allmänna
benämningen morfologi; det är den intressantaste afdelning af
naturalhistorien och kan rent af sägas vara dess själ. Hvad kan
vara besynnerligare än att en menniskohand, bildad till griporgan,
en mullvads framfot, skapad för gräfning, hästens framben,
delfinens fena och flädermusens vinge äro alla bildade efter samma
mönster och innehålla samma ben i samma relativa läge? Geoffroy
S:t Hilaire har starkt betonat den stora betydelsen af homologa
delars relativa läge eller förening; de kunna vara olika till hvad grad
som helst i form och storlek och förblifva dock förenade i
samma oföränderliga ordning. Vi finna aldrig till exempel någon
omflyttning af öfver- och underarmens ben eller af lårets och
underbenets. Samma namn kunna derföre gifvas de homologa
benen hos vidt skilda djur. Vi se samma stora lag i bildningen af
insekternas munnar: hvad kan vara mera olika än den ofantligt
långa spiralformiga snabeln hos en nattfjäril, den besynnerligt
hopvikta snabeln hos ett bi eller en lus, och en skalbagges stora
käkar? — dock äro alla dessa organer som tjena till helt olika
ändamål bildade genom oändligt talrika modifikationer af en
öfverläpp, mandibler och två par maxiller. Samma lag styr
skapnaden af kräftdjurens mun och lemmar; den gäller äfven för
växternas blommor.
