tillväxa i geometrisk progression i så hög grad, att intet område skulle vara i stånd att underhålla dem alla. Om derföre flera individer framfödas än som kunna blifva vid lif, så måste en kamp för tillvaron uppstå antingen emellan individerna af samma art eller emellan flera arter eller emellan dem och de yttre lefnadsvilkoren. Det är Malthus’ lära, med mångdubblad kraft öfverflyttad på hela växt- och djurriket, ty i detta fall kan ej blifva fråga om någon artificiel förökning af lifsmedel eller någon försigtig afhållsamhet från äktenskap. Om derföre några arter nu tilltaga mer eller mindre raskt i antal, så kunna dock icke alla samtidigt föröka sig efter samma måttstock, ty verlden skulle ej kunna rymma dem.
Det är en regel utan undantag, att hvarje organisk varelse till den grad förökar sig, att jorden snart skulle vara befolkad af afkomlingarna af ett enda par, om icke en förstöring inträdde. Till och med menniskan, som blott långsamt förökar sig, skulle på tjugufem år fördubbla sitt antal och om förökningen fortgick i samma proportion, skulle jorden bokstafligen inom några tusen år ej hafva plats för hennes afkomlingar. Linné har redan beräknat, att om en ettårig växt sätter blott två frön (och det finnes knappt någon växt, som är så litet produktiv), och om telningarna af dessa frön under nästa år åter satte två frön och så vidare, skulle på tjugu år antalet af växtens efterkommande hafva stigit till en million. Man betraktar elefanten såsom den bland alla kända djur som långsammast förökar sig, och jag har sökt beräkna det sannolika minimum af dess förökning; dervid har jag antagit, att den börjar fortplanta sig först vid sitt trettionde år och fortsätter dermed till sitt nittionde och att den under denna tid bringar till verlden tre par ungar. Vid sådant förhållande skulle redan efter femhundra år finnas femton millioner elefanter, alla härstammande från ett och samma par.
Men vi hafva säkrare bevis för denna sak än blott teoretiska betraktelser, nämligen de talrikt anförda fallen af vissa djurarters förvånande hastiga förökning i naturtillståndet, då omständigheterna hafva varit gynnsamma under två eller tre års tid. Ännu mera slående äro de bevis, som lemnas oss af våra i vissa trakter förvildade husdjur; om uppgifterna om nötkreaturens och hästarnas förökning i Sydamerika och Australien ej voro till visshet bekräftade, skulle de hafva varit alldeles otroliga, och dock föröka sig dessa djurarter långsamt. Växterna visa samma förhållande; man kan uppräkna fall af införda växter, som på hela öar på mindre än tio år blifvit allmänna. Några växter som nu
