hon sitt urval med en till hälften monströs form eller åtminstone med en mera framstående variation, som fängslar hennes öga eller lofvar henne någon synbar fördel. I naturen deremot kan redan den minsta afvikelse i kroppsbygnad vara nog att upphäfva den jemvigt som hittills egt rum emellan de kämpande formerna och härigenom vinna bestånd. Huru vexlande äro icke menniskornas önskningar och sträfvanden, huru kort är hennes lif och huru torftiga äro icke hennes produkter i jemförelse med dem, som naturen samlat under loppet af hela geologiska perioder! Böra vi då förundra oss öfver, att naturprodukterna hafva en vida mer äkta karakter än menniskans, att de vida bättre passa för de mest invecklade lefnadsvilkor och bära prägeln af ett vida högre mästerskap?
I figurlig mening kan man säga, att det naturliga urvalet är dagligen och stundligen sysselsatt öfver hela verlden med att pröfva hvarje variation äfven den obetydligaste, förkastande hvad som är dåligt och behållande och förbättrande det som är godt, stilla och obemärkt, alltid och allestädes der tillfälle erbjudes arbetande på fulländandet af hvarje organisk varelse med afseende på dess organiska och oorganiska lefnadsvilkor. Vi se intet af dessa långsamma förändringar till framåtskridande, förrän tidens finger visar på en förlupen verldsperiod, och då är vår blick i de längesedan förflutna geologiska perioderna så otillräcklig, att vi ingenting annat se, än att lifsformerna nu äro helt andra än de varit.
För att en högre grad af modifikation under århundradens lopp skall kunna uppkomma, är det nödvändigt, att en varietet, en gång bildad, ånyo varierar om också först efter en längre period, och att dess variationer bibehållas om de äro goda, och så vidare. Ingen naturhistoriker skulle väl vilja neka, att varieteter stundom förekomma, som mer eller mindre afvika från föräldrarnas stamform; men att denna förvandlingsprocess skulle kunna fortgå i oändlighet, det är ett antagande hvars riktighet måste bedömas efter dess öfverensstämmelse med de allmänna naturföreteelserna och efter dess förmåga att förklara desamma. Den vanliga åsigten, att föränderligheten icke kan öfverskrida en viss gräns, hvilar lika väl blott på ett antagande.
Ehuru det naturliga urvalet blott kan verka i och för hvarje varelses bästa, så beröras deraf äfven egenskaper och bildningar, som vi blott kunna tillägga en underordnad vigt. Om vi finna bladätande insekter gröna, barkätande gråspräckliga, fjellripan om vintern hvit, om vi se, att skotska ripan har ungefär hedens färg, orren
