stånd att visa, att två individer någongång para sig, ehuru båda äro sjelfbefruktande hermafroditer.
De flesta naturforskare måste hafva förvånats öfver den sällsamma anomali, att såväl bland växter som djur inom samma familj och ofta inom samma slägte närstående arter, som i största delen af sin organisation öfverensstämma med hvarandra, visa ett olika könsförhållande, så att den ena är hermafrodit, den andra enkönad. Men om alla hermafroditer i regel tid efter annan kroaseras med andra individer, så blir skilnaden i könsfunktioner mycket liten emellan tvåkönade och enkönade arter.
Af alla dessa betraktelser och många speciella fall, som jag samlat men här ej kan meddela, är jag starkt böjd för den förmodan, att inom så väl växt- som djurriket en tidtals skeende kroasering emellan skilda individer är en naturlag. Jag vet väl, att i detta hänseende gifvas många svåra fall, som jag skall försöka att vidare utreda. Resultatet blir, att bland många organiska varelser är en kroasering emellan två individer nödvändig för hvarje befruktning, hos många andra är det tillräckligt, att en sådan kroasering återkommer efter en viss tid, men i intet fall är sjelfbefruktning tillräcklig för alltid.
Detta är ett ytterst inveckladt kapitel. En hög grad af
föränderlighet är uppenbart gynsam för det naturliga urvalet, men
sannolikt äro de individuela olikheterna tillräckliga. Ett stort
antal individer uppväger en ringare grad af föränderlighet hos hvarje
enskild individ, då derigenom sannolikheten för användbara
variationers uppträdande på en viss tidrymd blir större, och denna
omständighet är, som jag tror ett vigtigt vilkor för utgången. Ehuru
naturen förlänar en lång tidrymd till det naturliga urvalets
verksamhet, så disponerar hon ej dertill någon oändlig tidsperiod; ty
då alla organiska varelser sträfva att intaga ett visst rum i
naturens hushållning, så måste den art snart utslockna som ej
modifieras och förbättras i samma mån som dess konkurrenter. Om
icke åtminstone fördelaktiga variationer gå i arf på de
efterkommande, så förmår det naturliga urvalet ingenting uträtta. Om den
nya karakteren icke går i arf, så är detta i sjelfva verket
ingenting annat än en återgång till förfädernas karakterer, och utan
tvifvel har denna tendens till återgång ofta tillintetgjort det naturliga
urvalets verksamhet, men dess betydelse har dock blifvit alldeles
