lika hög grad eller också duka under. Hvarje ny form, så snart den blifvit tillräckligt förbättrad, blir också i stånd att sprida sig öfver den öppna sammanhängande ytan och härigenom kommer den i täflan med många andra. Stora ytor, om de också nu äro sammanhängande, måste dock ofta varit afbrutna och delade i små områden, en följd af vexlingar i ytans nivå, så att de fått till en viss grad åtnjuta äfven isoleringens goda verkningar. Häraf kommer jag till den slutsatsen, att om också små begränsade områden i vissa hänseenden sannolikt äro mycket gynnande för nya arters bildning, förändringarna dock försiggå i allmänhet vida raskare på stora ytor och hvad som är ännu vigtigare, de på vidsträckta områden bildade nya formerna, hvilka redan segrat öfver många medtäflare, äro just de som sprida sig mest vidsträckt och lemna största antalet variteter och spela således en vigtig rol i den organiska verldens vexlande historia.
Från dessa synpunkter kunna vi måhända äfven förstå några förhållanden, som närmare skola afhandlas i kapitlet om den geografiska fördelningen af de organiska varelserna, till exempel att produkterna af Australiens lilla kontinent fordom gifvit vika för och tydligen fortfarande vika undan för den större europeiskt-asiatiska kontinentens alster. Deraf kommer äfven, att fastlandets produkter öfverallt naturaliseras rikligen på öar. På en liten ö blir kampen för tillvaron vida mindre häftig, modifikationerna blifva fåtaligare och ett obetydligt antal dör ut. Deraf härrör måhända äfven, att Madeiras flora enligt Oswald Heer liknar Europas utslocknade tertiärflora. Alla sötvattenssamlingar tillsammanstagna intaga en mindre yta än hafvet å ena sidan och torra landet å andra sidan och följaktligen blir konkurrensen emellan sötvattnets invånare mindre häftig än annorstädes, nya former bildas långsammare och de gamla dö ej så fort ut. I sötvatten finna vi sju fiskslägten af ganoidernas ordning såsom qvarlefvande representanter af en ordning som en tid var förherrskande, och i sötvattnen finna vi äfven några de mest besynnerliga varelser som äro kända på jorden, Ornithorhynchus och Lepidosiren, hvilka likt fossila former till en viss grad förena sådana djurordningar som nu på naturens skala stå långt ifrån hvarandra. Man kan derföre med skäl kalla dessa former för lefvande fossilier. De hafva bibehållit sig ända in i våra tider, emedan de hafva bebott ett inskränkt område och i följd häraf varit utsatta för en mindre häftig täflan.
Sammanfatta vi slutligen alla de omständigheter som gynna och motverka det naturliga urvalet, så långt ämnets invecklade
