Smärre meddelanden
Om julklapp och julgran i Sverige på 1730- och 1740-talen.
Notiser ur samtida bref.
Professor Martin P:n Nilsson har nyligen i denna tidskrift
redogjort för de äldsta spåren af den svenska julklappsseden och för ordet
julklapps tidigaste förekomst i litteraturen. Några i detta afseende
belysande notiser ur brefsamlingar från sjuttonhundratalet torde
därför kunna intressera tidskriftens läsare.
Redan år 1717 förekommer i sedermera riksrådet och fältmarskalken Erik Sparres bref till sin fru[1] ett uttryck som antyder bruket att i sammanhang med julfirandet ge gåfvor till barnen. Han skrifver nämligen från Lund den 28 november på tal om anskaffande af julkost till hans fädernegård Sundby, där grefvinnan och barnen då befunno sig: »je suis plus embarassé a trouver de quoy donner des S:ts Nicolas a nos enfants qui est une affaire bien serieuse». Möjligen afses dock här en blott för hans familj utmärkande sed, importerad från Holland, där grefvinnan med sin lilla dotter tillbragt ett par år i sträck.
1730 har emellertid seden att gifva julklappar åt barn tydligen stadgat sig. Erik Sparres dotter, gift med Carl Gustaf Tessin, skrifver till sin man från Stockholm annandag jul detta år ett bref, som ger åtskilliga upplysningar därom.[2] Dagen före julafton är hon på marknaden med sin ena svägerska, som köper dockor åt sina barn. Juldagen uppsöker hon en annan svägerska, men finner henne icke
