Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
107

Genom mänskliga åtgärder blir vattnet delvis förvandladt från en naturfaktor till en kulturfaktor.

Det t. ex. i vår tid förekommande vattensystemet består sålunda icke allenast af de naturliga vattensamlingarna utan jämväl af ett på mänskligt arbete grundadt vattensystem. Det senares vanligaste former äro kanaler och andra samfärdselleder, vattenafledningar och diken.

I den mån vattnet är för ekonomiska ändamål beroende af människans vilja, är det föremål för det mänskliga samhällets rättsbildande verksamhet och gifver upphof till en s. k. vattenrätt.

Utan öfverdrift torde man kunna påstå, att vattenrätten utgör ett af de allra svåraste områdena för statens näringslagstiftning: Härtill bidraga åtskilliga omständigheter. Vattnet utgör en föränderlig och rörlig massa. Det växlar i omfång efter årstider och tillfälliga naturhändelser. Det sträfvar oupphörligt i enlighet med en obeveklig naturlags bud framåt, från fjäll, berg och höjder till hafvet. Det kan aldrig bindas vid ett bestämdt rum. Dess förekomst eller icke förekomst inverkar på landets ekonomiska, klimatologiska och sanitära förhållanden. Det användes för mångfaldiga mänskliga ändamål, såsom jakt och fiske, samfärdsel och drifkraft, bevattning och omedelbar konsumtion. Jorden har väl ock en flerfaldig ekonomisk användning. Men hvarje användningssätt är bundet vid en viss del af densamma. Ett visst vattenområde medgifver däremot på en gång flera olika användningssätt.

Häraf följer en invecklad konkurrens emellan flera olika intressen, enskilda personer och särskilda näringar. Sålunda komma jordbruksnäringen, industrien, fiskerinäringen, skogshushållningen och kommunikationsnäringen ofta i konkurrens med hvarandra.

Svårare och mera grannlaga än å andra delar af landområdet blir det för staten att mot hvarandra väga de olika näringsintressena samt tilldela hvarje näring dess rättsområde i ändamål att befordra det helas väl.

En naturlig följd häraf blir ock, att staten långt mindre än hvad fallet är med jorden i öfrigt kan öfverlämna vattenområdet åt de enskilda intressenas fria spel. Däraf skulle endast uppstå ett »allas krig mot alla».

Också visar vattenrätten vida tydligare än både jordbruksrätten och bergsrätten, huru orimligt det är att uppställa fordran på en absolut jordäganderätt.