Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
132

För att nu hålla oss till Dalarne, torde det alltså vara riktigast att betrakta staten såsom ensam ägare till all okultiverad mark ifrån de odlade parcellernas yttergränser så långt som själfva landskapet kunde anses sträcka sig.

Med ett sådant betraktelsesätt öfverensstämmer t. ex. den framställningen, »att skogarna i Vester-Dalarne inom hvarje sockens gränser, intill dess behörig afvittring skett, vore samfälligheter, hvaruti hemmansägarne hade företrädesrätt till utbrytning af hvad för hemmanens vidmakthållande och bestånd erfordrades, men återstoden tillhörde kronan.»[1] Det säges icke, att hemmansägarne hade äganderätt till någon del af den okultiverade jorden utan endast förmånsrätt till utbrytning.

Vore det nu riktigt att statens äganderätt till de okultiverade områdena sträckte sig ända in på den odlade jordens gränser, skulle naturligtvis den odlade jorden, förrän den blefve odlad, således i okultiveradt tillstånd, hafva tillhört staten. Jämväl öfverensstämmelsen af denna slutsats med verkliga förhållandet stödes af påtagliga bevis. I flera författningar anföres, att »de finnar, hvilka å den gemensamma skogen sig med tillstånd nedsatt och äfven skattelagde blifvit, skola haft den tysta supposition för sig att vara nedsatta å kronans andel i skogen», och detta så mycket mera, som deras nybyggesanläggningar, efter hvad ofvan sagts, tillkommit utom socknens vetskap och samtycke.[2]

Härmed anse vi oss hafva bevisat, att kronan före storskiftet måste betraktas såsom ensam ägare af all okultiverad jord i Dalarna.

Med frågan om äganderätten till berörda område sammanhänger på det närmaste frågan om dess ekonomiska tillgodogörande. Härvid är först och främst att märka, att kronan icke förbehållit sig själf dispositionsrätt till någon del af det okultiverade området. På sin höjd hade hon till några bruk anslagit vissa områden till nyttjande. Sålunda hade Stora Kopparbergs bergslag, Fredriksbergs, Liljendahls, Ufvanå och Ludvika bruk bekommit mer eller minde omfattande nyttjanderättigheter.[3] Men i öfrigt torde nyttjanderätten till hela det okultiverade

  1. K. Br. d. 18 jan. 1841 (Ekström).
  2. K. Br. d. 11 juni 1806 samt 2 K. Br. d. 8 april 1811 (Ekström).
  3. K. Br. d. 8 april 1811 (n:r 43), K. Br. d. 18 jan. 1841, K. Br. d. 21 juli 1854, v. K. Br. d. 27 jan. 1818 (Ekström).