Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
9

helt och hållet rättsligt. Genom deras intagande i ätten skapades en fingerad agnatio emellan ättledaren och den ättledde. Ättledningen skedde å tinget. Den, som skulle ättledas. måste först visa, att han var fri, hvarefter ättledaren upptog honom i ätt med sig. Om sedermera den ättledde afled utan vissa närmare arfvingar, tog ättledaren arfvet efter honom på grund af det fingerade agnatförhållandet.[1]

Konung för hela ätten var tydligen moderfamiljens husbonde. Han representerade ättens stamfader och förrättade sedan såsom husfader offren till denne. Men då moderfamiljen var ursprunget till ättens öfriga familjer, var han ställföreträdare icke allenast för den af honom omedelbart behärskade moderfamiljen utan medelbart jämväl för alla de öfriga. Såsom representant för hela ätten ålåg honom därför att förrätta det »högsta offren, och därpå grundades åter hans konungamakt.

Ätten var närmast en kyrkostat; och med at förfäderna förlänad makt var ättkonungen på en gång öfverstepräst, domare, anförare i krig samt högste styresman. De särskilda ättstaterna buro därför namn efter sina stamfäder och konungar. Många af våra nuvarande härads namn häntyda på deras uppkomst af ätter. Sålunda finnas i Öster- och Västergötland åtskilliga härad, hvars namn sluts på -kind såsom Östkind, Frökind m. m. Då nu kind är en urgammal germansk beteckning för ätt,[2] betyder t. ex. Frökind Frös ätt. Ättstaten var ett personligt samhälle, d. v. s. var icke bundet vid ett visst territorium. Det lämpade sig sålunda lika väl för ett kringflyttande folk som för ett bofast. Många häradsnamn antyda ock sammanhanget med förutvarande personliga samhällen. Så t. ex. Sämingarnes i Uppland, Mymingarnes i Östergötland, Gythingarnes i Skåne. Likasom Ynglingarne erhållit namn af Yngve, Döglingarne af Dag,[3] bära jämväl ofvan berörda ätter namn af sina stamfäder. Till sist må anföras, att Plinius, som dog år 79 e. Kristus, berättar, att den mest bekanta delen af Skandinavien beboddes af ett folk, som vore indeladt i 500 »pagi»;[4] samt att Tacitus omtalar, att i svearnes land funnos nobiles (husfäderna),

ingenui (friborna familjemedlemmar), libertini (frigifna och

  1. V. G. L. I Ä.B. 23; II ÄB. 32; Ö. G. L. Ä.B. 20; Sk. L. I: 123.
  2. Se t. ex. Fritzners ordbok jämte Tengberg: »Om den äldsta territoriella indelningen i Sverige» s. 21.
  3. Se Yngl. sag. k. 20 o. 24.
  4. »Svenska folkets öden» af C. A. Agardh, Carlstad 1857, s. 62.