Några anmärkningar torde här ytterligare böra bifogas.
Först och främst, att de af staten åt enskilda jordägare tilldelade skogsanslagen öfverlämnades fritt och utan förhöjd skatt. Skogsmarken ingick i den odlade jordens skatt och blef endast åtföljd till odlad jord.
Härjämte må ock påpekas, att staten i och med afhändandet af skogarna ingalunda helt och hållet tog sin skyddande hand ifrån dem. I alla de socknar, där besparingsskogar för socknarnas samfälda behof inrättades, bestämdes, att de skulle stå under skogs- och jägeristatens uppsikt samt Kon. Bef:s öfveruppsikt och vård.[1] Och då skogarna i Venjans socken blifvit åt stora trävarubolag under 50-årig afverkningsrätt upplåtna, stadgades, att 1⁄3 af köpeskillingen för afverkningsrätt, vare sig den redan var upplåten eller komme att upplåtas, skulle afsättas till en gemensam besparingsfond under länsstyrelsens vård och kontroll, hvarjämte socknemännen förbjödos att upplåta vidsträcktare afverkningsrätt än den då öfverenskomna, äfvensom Kon. Bef. ålades att före utgången af de 50 år, under hvilka afverkningsrätten var gällande, till Kungl. Maj:t afgifva »förslag å de åtgärder, som med afseende på den då inträdande förändringen i dispositionsrätten öfver skogmarken må kunna i öfverensstämmelse med då gällande lagstiftning finnas nödiga att vidtaga i ändamål att åt socknemännen fortfarande i någon mån bereda gemensam fördel af skogens afkastning.»[2]
Härigenom förbehöll sig Kungl. Maj:t rätt att efter afverkningstidens utgång vid nya kontrakts eventuella upprättande besluta om nytt afsättande af medel till besparingsfonden eller ock att möjligen af de enskildes mark afsätta t. ex. 1⁄3 till besparingsskog, allt i ändamål »att åt socknemännen fortfarande i någon mån bereda gemensam fördel af skogarnas afkastning».
Samma genomgående grundsatser, som ledt lagstiftaren med afseende å storskiftet i Dalarne, kunna jämväl påvisas i fråga om afvittringen i Norrland.
Vi hafva förut sagt, att hela Norrland och Dalarne, i stort sedt, voro vid århundradets början att anse såsom en enda stor allmänning utan andra fasta och bestämda gränser än dem, som bildades af den odlade jorden. Hvad Dalarne angår, hafva vi sålunda påvisat, att så väl landskapets gräns mot Värmland
