Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
156

Den nationalekonomiska vetenskapen har merendels velat hänföra jorden såsom ett totalitetsbegrepp till endera klassen, kapital eller natur.[1]

Det är emellertid alldeles nödvändigt att, såsom vi här gjort, hänföra de nationalekonomiska nyttighetsbegreppen icke allenast på lösa saker utan jämväl på de särskilda jordstyckena.

Om vi nu till en grupp sammanföra alla de jordområden, som hafva ett enbart konsumtivt eller ett enbart produktivt, eller dem, som hafva ett på en gång konsumtivt och produktivt ändamål, och motsätta dem alla de jordområden, som äro rena naturprodukter. kunna vi benämna den förra gruppen kultiverad jord, den senare okultiverad jord.

Till det förra slaget hänföra vi alla de jordstycken, å hvilka människan nedlagt arbete och kapital, till det senare åter de, som äro ren natur. Då emellertid det i hvarje nyttighet varande kapitalet kan upplösas i arbete, är det nog att säga, att den kultiverade jorden är resultat af arbete och att den okultiverade är ren natur.

Till dessa nationalekonomiska grundprinciper har den svenska rättsordningen på ett spontant sätt anknutit sig. De enskilda hushållningssubjektens uteslutande besittning af kultiverad jord har af rättsordningen sanktionerats. Enskild jordäganderätt har uppkommit.

Förloppet härvid kan lättast klargöras genom en jämförelse med den romerska rättens regler för specificatio.

Om man af ett material genom användning af arbete (och kapital) framställer en ny produkt af högre ekonomiskt värde, så förvärfvar specifikanten, på grund af sitt nedlagda arbete (och kapital), äganderätt till produkten, under alla omständigheter i det fall, att han förut varit delägare i materialet.>[2]

På samma sätt har enskild äganderätt till jord uppkommit. Den enskilde samhällsmedlemmen har tagit eller erhållit ett stycke jord af allmänningen i sin besittning, därå nedlagt arbete (och kapital) samt på grund häraf förvärfvat äganderätt därtill.

Att en ny nyttighet uppkommit genom odling, kan man se däraf, att åtminstone en stor del af det nedlagda arbetet aldrig kan å nya särskiljas från jorden. Och hvad som här närmast

  1. v. Böhm-Bawerk a. a. s. 58, 59.
  2. Se t. ex. R. Sohm: »Institutionen des Römischen Rechts. Leipzig 1889 s. 231.