Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
189

äganderätt. Ej heller torde enskild äganderätt till vatten hafva omfattat annat än sådant, som var medelst kulturarbete begränsadt. Man kan se detta i fråga om fiskerättens omfång. »Eig ma fiskiæ. i. stæmmum manss annar æn þæn ær a. eigh i diki annar manss».[1]

Hvad Gotland angår, torde äfven där fri intäktsrätt å allmänningen hafva medgifvits, såsom förut är närmare utredt. »Aþal iorþ», d. v. s. jord under privat äganderätt, uppkom äfven där genom odling. Vid tvist emellan tvenne personer om bättre rätt till intaga, afgick den med seger, som genom vittnen kunde intyga, att jorden blifvit af honom belagd med arbete.[2]

Beträffande slutligen Skåne, Halland och Blekinge är det förut anmärkt, att den privata äganderätten till vatten endast omfattade dammfäst vatten. Grunden var det å byggnaden nedlagda arbetet.

I andra landskap än här anmärkta var rätten till intäkt eller till anläggning at vattenverk beroende på tillstånd af vederbörande menigheter.

Af det föregående torde vara klart, att den ekonomiska grunden för uppkomst af enskild jordäganderätt var arbete.

Men under jordbrukets första skede i vårt land bedrefs icke i alltid arbete i afsikt att förvärfva äganderätt till jorden. Ofta högg jordbrukaren en sved eller »rydja», antände densamma och sådde säd i askan. Sedan han tagit en eller ett par skördar, begaf han sig till ett annat ställe och förför på enahanda sätt där. Det var det s. k. nomadiserande svedjebruket. Till och med sedan stadigt jordbruk blifvit vanligt, kom det gamla svedjebruket delvis till användning. Härpå gifva landskapslagarna flera bevis.[3] Samma sed har ock i Dalarne och Norrland förekommit i stor utsträckning ända in i senaste tider.[4]

Genom svedjebruk förvärfvades ingen äganderätt till jorden, som tvärtom var och förblef allmänning.

  1. Ibm § 1.
  2. G. L. I:25 § 1.
  3. Se t. ex. Ö. G. L. B. B. 28 § 5.
  4. Detta brukningssätt afses t. ex. i 9:de p. af 1647 års skogsordning. Rannsakning skulle ske med finnarnes nybyggen i Norrland, Dalarne och Värmland. Befunnes det då, att finnarne »röjt sig åker och äng eller thet ännu göra kunna» och hafva de tillika för afsikt att blifva bofasta män, då skulle torpen äga bestånd. I motsatt fall skulle de utdrifvas och »theras Sweder medh Sädhen them ifråntagas».