grundade individualistiska uppfattningen vunnit ett absolut herravälde.
Vi förnimma dess inflytande i en mängd omständigheter.
Här kunna vi endast påpeka de viktigaste.
Den individualistiska rättsuppfattningen har först och främst utvidgat den privata jordäganderättens omfång, därigenom att staten ej mindre öfverfört i enskild ägo dels största delen af de s. k. kronohemmanen (skatteköpen) dels ock större delen af den okultiverade marken (afvittringen och allmänningsskiften) än ock medgifvit de enskilde ett större inflytande än förut å delar af både djup- och vattenområdet.
Men härjämte har samma rättsåskådning förändrat själfva jordäganderättens natur i riktning mot en af sociala band oafhängig, endast individens vilja lydande rätt. Vi betona ytterligare »i riktning mot», ty ännu stå vi på den urgamla rättens grundval, om än samma rätt i vissa delar blifvit till oigenkännlighet förvanskad.
Vi vilja i berörda hänseende antyda några förändringar.
Till en början har dispositionsrätten till jord blifvit nästan oinskränkt. Vidare har jordegendomen medelst skiftesverket, medelst upphäfvande af den urgamla bördsrätten samt medelst förenkling af lagfartsväsendet blifvit i den enskildes hand fullt oberoende, lätt förytterlig och mycket rörlig. Så hafva nästan alla de naturaprestationer (arbete och varor), som jorden förut utgjorde i grundräntor, skatter och löner till ämbets- och tjänstemän samt egna tjänare, förvandlats till penningprestationer. Slutligen afskrifvas numera de å jorden hvilande grundräntorna.
Spörja vi nu, hvilka sociala och ekonomiska verkningar uppkommit genom dessa förändringar, anmärka vi först, att medelst de förra naturaprestationernas förvandling i penningprestationer måste större delen af jordens naturala afkastning förvandlas i penningar, hvarigenom jorden fullständigare än förut blifvit beroende af världsmarknadens ebb och flod. Behofvet af den inhemska marknadens begränsning medelst tullskydd har därför också visat sig alldeles nödvändigt.
Medelst den fria dispositionsrätten, särskildt till skogsmark, hafva vidare de sista generationerna utan tvifvel uttagit och tillgodogjort sig mera af landets naturliga egendom, än som på dem med rätta borde belöpa. Behofvet at en skogslag har också visat sig allt mer och mer trängande.
