inträffade. Underhållspriset var, för år räknadt, legalt bestämdt, ehuru något olika i olika lagar. Enligt U. L. och S. M. L. motsvarade ett örtugland jord, som gaf både korn och penningar i afrad, ett och ett halft års underhåll; men ett örtugland, som endast gaf penningar, ett års underhåll. I yngre V. M. L. var underhållspriset bestämdt till ett örtugland, i Ö. G. L. till fyra marker för man och tre marker för kvinna, och i landslagarna till tre marker i jord eller lösören.
Efter dödsfallet förrättades slutligt arfskifte. Hvad som efter afräkning för den aflidnes underhåll återstod skiftades på vanligt sätt emellan de verkliga arfvingarne. Enligt Ö. G. L. ägde skötslogifvaren rätt till all den aflidnes egendom, i fall arfvingarne icke ville medgifva laga ersättning för underhållet.
Hvad ändtligen benefika afhändelser af jord genom arf eller testamente angår, visar sig ättens öfveräganderätt däruti, att giltighet af dylika fång ursprungligen var beroende af arfvingarnes samtycke. Sålunda förbjuder yngre V. G. L. (J. B. 46) att bortgifva ättjord »vtan arfui vili». Ö. G. L. (Ä. B. 11) stadgar: »nu ma egh man iorþ ælla annat gozs giua undan rættum arvum sua sum för var i laghum» Och i V. G. L:s Additament (11 § 12) tillägges gåfva giltighet endast under gifvarens lifstid, såsom skäl hvarför anföres, att »ingin aegher annærs bort at giua vtan hans iaa ok viliæ»
Samma regler gällde äfven för själagåfvor eller testamenten. I äldre V. G. L. (A. B. 10) heter det: »a döz dæghi ma ikki fra aruæ giua at lagmæli, num arvi quæder sialvær ia viþr».[1]
Såsom stöd för antagandet af ättens öfveräganderätt till jorden hafva vi utom arfs- och bördsrätten jämväl åberopat Gotlandslagens afradsrätt.[2]
Enligt berörda lag skulle vid hvarje försäljning af jord till annan ätteman än närmaste arfsberättigade skyldeman, äfvensom till utanmän, säljaren afstâ en del af köpeskillingen till sina arfvingar. Denna andel kallades afrad och utgjorde en åttondedel af köpeskillingen. Afraden utgick alltid, så snart det var fråga om verkligt köp, utom i följande fall: »att allir lyþir»,[3]
- ↑ D. S. 131 – Påfven Innocentius hade hört af konung Sverker, att testamenten till kyrkan ansågos ogiltiga, »nisi presentibus et conscientibus heredibus».
- ↑ I: 28 pr. o. § 5.
- ↑ Nordström II s. 137 not. 69 antager, att orsaken till att afrad för detta fall ej behöfde utgifvas var tingsrättens bifall till ifrågasatt
