Härvid må till en början anmärkas, att då de lokala staterna – härad, folkland och land – såväl före som efter den medeltida förbundsstatens uppkomst voro samhällen med enhetlig borgerlig och publik rätt, kunna de i ifrågavarande hänseende behandlas i ett sammanhang. Af bekvämlighetshänsyn vilja vi härjämte, i anslutning till gängse praxis, i det följande benämna dessa samtliga landskap. Med härad eller hundari beteckna vi däremot, då icke annat uttryckligen säges, endast härad eller hundari i betydelse af kommun.
Att landskapens öfveräganderätt till jord varit absolut, följer helt enkelt af de forna landskapens egenskap af stater.
Hvad däremot rättighetens omfång angår, vilja vi särskilja objektet, såsom bestående dels af kultiverad jord, dels af okultiverad.
All landskapens okultiverade jord var ursprungligen allmänning. Såsom vi i det följande skola närmare utreda, omfattade den privata jordäganderätten ursprungligen endast den odlade jorden. Allt hvad som låg därutanför var allmänning.
Den första betydelsen af allmänning synes vara »allmänhet» eller samhälle, men sedan också »det som tillhör alla» eller samhällig egendom.[1] Så långt som allmänningen sträckte sig därför också landskapens land- och rättsområden. Kan man nu icke bestrida de medeltida och forntida lokala staternas egenskap af rättssubjektivitet, följer att allmänningen – en allas tillhörighet – icke kunde vara lika med en res nullius – en ingens tillhörighet.[2]
Vi skola närmare angifva tillvaron och omfattningen af de särskilda landskapens allmänningar.
Förut är sagdt, att en norsk höfding Tor Helsing med följe byggt Helsingland. Från Jämtland vandrade de nedför älfdalarna. Längs kusten utbredde sig likväl svearne från Uppland och Gestrikland. Genom folkökning och afsöndringar från de stora familjerna utvidgades småningom samhällets landområde.
- ↑ Schlyters Gloss.
- ↑ Hammarskjöld a. a. s. 8 säger, att byamännens skog var skild »från
den ingens äganderätt eller uteslutande rätt underkastade allmänningen».
Bergfalk a. a. s. 13: »hvad som låg utom byallmänningen eller, som den i
Helsingelagen kallas, byamännens egna skog, var i början ingens
tillhörighet».
Se och Styffe: Framställning af de s. k. Grundregalernas uppkomst etc. (Vitterh.- Hist.- o. Antiqv.- Akad. Handl. XXIV) s. 233.
