må erinras, att Norrlands naturliga beskaffenhet i regel inskränker nybyggesanläggningar till vattendragens stränder. Hvad betydelsen af »styltingx rast» angår, skola vi framdeles i annat sammanhang återkomma därtill.
Omfånget för allmänningen var däremot bestämdt i följande ordalag: »flat kiol ær allmænnungær. baþi land ok vatn»,[1] d. v. s. de emellan älfvarna liggande vattendelarna, vare sig land eller vatten, tillhöra allmänningen. För att förstå detta bör man erinra sig, att Norrlands älfvar i allmänhet hafva samma riktning. Befinna vi oss nu t. ex. i en på Njurundaälfvens vänstra strand belägen by och färdas norrut mot Indalsälfven, så komma vi först uppför Njurunda »a liþer» genom byns egen skog en »styltingx rast» långt, där vi stöta på allmänningen å »flat kiol». Fortsätta vi nu öfver vattendelaren till Indalsälfvens dal, så komma vi omsider till någon i samma älfdal liggande bys egen skog. Känna vi alltså, för hvilken tid det vara må, dels till hvilka älfvar, dels huru långt uppför älfvarna den odlade bygden utbredt sig, kan man ock bestämma allmänningens omfattning. Härvid må likväl påpekas, att allmänningen icke ansågs taga slut vid den öfverst i hvarje älfdal liggande by eller gård. Detta kan man förstå af stadgandet om rätt till intäkt. »Vil man takæ byæ æmpnæ aa almænningæ, þa taki a breþ wiþ þæn sum förræ byghdi», heter det. Hvarje efterföljande nybyggare skulle alltså taga sin jord i regel ofvanför och »bredvid» förra nybyggen. Men hvarje sådan intaga säges likväl ligga på allmänningen, hvaraf följer, att allmänningen ansågs sträcka sig ofvanför den i dalen odlade bygden. Huru långt är omöjligt att angifva närmare än så, att allmänningen ansågs omfatta hvad som kunde tagas i anspråk för odling under en praktiskt öfverskådlig tid.
Det land, som låg utanför den sålunda begränsade allmänningen, var ödemark, en res nullius.
Emellertid är det klart, att ofvan angifna gränsbestämmelser för Helsingland endast ägt giltighet för den allra äldsta tiden. Sedan Helsingland blifvit medlem uti den medeltida förbundsstaten, fick landskapet konventionella gränser mot Norge, hvarom samma landskaps lag i Þingm. B. 15 berättar.[2] Härefter ansågo helsingarne, såsom själfklart, att deras land och
