Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


INLEDNING.




»Äganderätt är den i sig obegränsade rättigheten att förfoga öfver en sak.»[1]

Detta är den vanliga definitionen på begreppet äganderätt. Härmed är alltså förklaradt, att äganderätten till sitt begrepp är absolut eller oinskränkt. Väl medgifver man, att inskränkningar vanligen finnas, men de anses icke vara permanenta eller inherenta utan endast tillfälliga och oväsentliga. Vid deras bortfallande utvidgar sig åter äganderrätten till sin begreppsenliga omfattning. Riktigheten af denna äganderättsbegreppets absoluta formulering har emellertid på senare tider starkt dragits i tvifvelsmål. Hvad en viss kategori af egendom angår eller jorden – lösa saker vidkomma oss icke här – hafva vi därför undersökt, huruvida ofvan berörda absoluta äganderättsbegrepp i verkligheten står i öfverensstämmelse med den svenska rättsutvecklingen. För att härvid icke nödgas göra halt inför ett blott rättshistoriskt eller positivt rättsligt resultat utan ledda af önskan att härjämte åstadkomma en allmängiltig formulering af jordäganderättens begrepp hafva vi tagit jordäganderättens första uppkomst till utgångspunkt för vår undersökning.

Den absoluta äganderätten, sådan den för närvarande allmänneligen omfattas af de s. k. kulturfolken, har, såsom bekant, sin rot i det gamla Roms rättssystem, och har jämväl därifrån

erhållit sin teoretiska förklaring. Den första originära

Åström, Svensk jordäganderätt.1
  1. Hj. L. Hammarskjöld: Om grufregal och grufegendom i allmänhet s. 1 och J. Ask: Föreläsningar i svensk sakrätt. s. 16.