Samtidigt med helstatens uppkomst öfverflyttades alla dessa allmänningar jämte all okultiverad mark på helstaten och förvandlades till en enda stor riksallmänning.
Början härtill gjordes redan i medeltiden och ansluter sig till det anspråk å en tredjedel af alla Götalands allmänningar, som konungarne faktiskt gjorde gällande redan från 1200–talet.[1] Det är nämligen bevisligt, att konungarne afhändt sig sin tredjedel liksom ock att skifte af allmänningen emellan härad och konung förekommit. Medelst Magnus Erikssons landslag utvidgades sedermera detta anspråk till en treding af allmänningarna i hela riket.[2] Uttryckligen säges likväl detta endast om häradsallmänningarna, men får väl antagas hafva gällt äfven landsallmänningarna.[3]
Härutöfver sträckte sig i regel icke konungarnes anspråk på allmänningarna under medeltiden.
Ett par undantag må dock anföras.
I bergslagen och i Norrland tillade sig konungen en vidsträcktare dispositionsrätt till all okultiverad mark.
Till förmån för det uppblomstrande bergsbruket vidtog konungen åtskilliga dispositioner icke allenast å allmänningarna utan jämväl å enskildes okultiverade mark. Så erhöllo arbetare vid Kopparberget, enligt privilegierna d. 13 febr. 1347, rätt att göra intagor jämväl å enskild mark samt att innehafva desamma under ständig besittningsrätt.[4] Enligt privilegierna för Norberg d. 24 febr. 1354, hvilka jämväl skulle gälla för tre andra järnbergslager, tilldelades på liknande sätt ständig besittningsrätt åt de arbetare, som gjort intagor å böndernas skogar. Samma eller liknande bestämmelse anses ock hafva utfärdats för alla koppar- och järnberg samt Sala silfverberg.[5]
Ungefär på samma sätt har ock konungen förfogat öfver all okultiverad mark i Norrland och Finland. Sålunda vidtogos ifrån och med Magnus Erikssons regering åtskilliga åtgärder för
- ↑ Styffe: Grundregalerna s. 234, jämte cit. handlingar.
- ↑ Thingm. B. 5.
- ↑ Hjelmérus, a. a. s. 61. anser väl, att konungen erhöll hela afgälden
från landsallmänningarna. Se dock å andra sidan af Hammarskjöld a. a.
s. 13 not. 3 åberopade skäl.
Föga troligt är det dessutom, att lagmän och tingsmenigheter skulle tagit så stor befattning med allmänningsjorden som B. B. 24 utvisar, om de icke för landskapens räkning fått behålla någon del af afgälden. - ↑ Styffe: Grundregalerna s. 238.
- ↑ Ibm. s. 239.
