allmänningarna samt vissa vatten och bergområden, omfattade den i Danmark och Norge det s. k. konungslef, hvarunder i regel inbegreps all odisponerad mark.
Under nyare tiden försvann regalrätten i sammanhang med helstatens uppkomst ungefär samtidigt i alla de tre nordiska länderna och uppgick uti statens öfveräganderätt. Grundregalrätt betecknar sedermera en staten såsom sådan tillkommande jordäganderätt.[1]
Då emellertid menigheterna i Danmark och Norge lika litet som i Sverige kunde undvara bruket af den okultiverade marken, måste koungarne å nyo till Danmarks menigheter öfverlåta allmänningarna.
Härom berätta Saxo och Svend Aagesen, att Sven Tveskägg sålde skogarna dels till Skånes och Själlands inbyggare, dels till Jutlands och Fyens ätter. Med ledning af allmänningsförteckningen i den s. k. »konungleflisten» i Kung Valdemars jordebok torde emellertid detta sannolikt böra förstås så, såsom ock Steenstrup antager, att köpet innebar öfverlåtelse af äganderätt till Jutlands och Fyens ätter, men endast nyttjanderätt till Skånes och Själlands invånare.
I princip torde dessa öfverlåtelser hafva afsett all okultiverad mark.
Nyttjanderätten innefattade i allmänhet skogsfång och mulbete.[2] Intäktsrätten var däremot så till vida inskränkt, att alla å allmänningarna upptagna nyodlingar blefvo kronogods och icke odalgods.
Icke all okultiverad mark hade likväl öfverlåtits på menigheterna. Konungarne undantogo vissa skogar såsom konungsparker. Sådana voro de s. k. hora eller ora, d. v. s. mycket stora skogar. Steenstrup anför exempelvis Sjöbo-ora och Tostorpa-ora.[3] Konungspark torde jämväl hafva varit hela den del af Hallands skogar, som gränsade till Götaland.[4]
Trots det att konungen öfverlämnat nyttjanderätten till större delen af den odisponerade marken åt menigheterna, ansågo sig likväl konungarne oförhindrade att vid behof förfoga öfver samma mark.
