Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77

KAP. V.

Om territoriell och publik jordäganderätt.

Vi hafva visat, att de forntida ätternas och ättförbundens öfveräganderätt, hvar till sitt landområde, medelst universalsuccession öfvergått till de forntida och medeltida lokala staternas öfveräganderätt, hvar till sitt landområde, samt att slutligen dessa senare staters öfveräganderätt i sin ordning på enahanda sätt öfvergått till helstatens öfveräganderätt till dess landområde.

Beträffande den nutida svenska helstatens öfveräganderätt till Sveriges territorium (dominium territoriale) vilja vi nu något vidröra frågorna om dess begrepp, dess uppkomst, dess omfång och innehåll samt dess plats i rättssystemet.

Härvid anmärka vi då först, att Sveriges öfveräganderätt till landområdet är ett rättsligt uttryck för den svenska statens utbredning i rummet i förhållande till andra stater, likasom medeltidskantonernas, de forntida lokala staternas och de urgamla ättstaternas öfveräganderätt uttryckte dessa staters inbördes lokala utbredning. Statens öfveräganderätt till jord är sålunda i första hand ett internationellt begrepp och faller inom den yttre offentliga rättens råmärken.

Däremot är det icke i sig ett moment af statens suveränitet.[1]

Om statens allmänna jordäganderätt utgjorde ett integrerande moment af statens suveränitet, skulle bådadera till sitt omfång sammanfalla. Men så är icke händelsen. Den s. k. exterritorialitetsprincipen, som utan tvifvel på det närmaste sammanhänger med en stats suveränitet, gifver härom vittnesbörd. Sveriges sändebud hos främmande stater och svenska fartyg i främmande hamnar lyda under Sveriges suveränitet, ehuru utom den svenska jordäganderättens område.[2] Å andra sidan lyda främmande sändebud i Sverige, hvar under sitt lands suveränitet, ehuru de vistas inom svenska statens landområde.

  1. Hammarskjöld a. a. s. 3, Bergfalk a. a. s. 35 not. o. Linde: FinansR. s. 253 not.
  2. Holtzendorf a. a. s. 56 o. 93.
    Strafflagen kap. 1 § 1. o. 2.