Men de begränsade sakrätterna – jura in re aliena – äro af flera slag, såsom panträtt, nyttjanderätt, servitutsrätt m. fl.
Att endast nyttjanderätt här kan komma i betraktande torde vara själfklart.[1]
Nyttjanderätt innebär en befogenhet att begagna och draga gagn eller vinst af en annan person tillhörig sak i öfverensstämmelse med sakens ändamål.[2]
Objektet för denna rättighet är delar af djupområdet, öfver hvilka inmutaren eller koncessionsinnehafvaren eller jordägaren till olika omfång äger förfogande. Och att detta objekt är att hänföra till fasta saker torde vara obestridligt.
Emellertid är nyttjanderätten till sitt innehåll af högst olika beskaffenhet.
I förbigående må anmärkas, att s. k. konsumptibla saker, d. v. s. sådana som förbrukas i och med brukandet, icke kunna vara föremål för nyttjanderätt.[3]
Af icke konsumptibla ting, d. v. s. sådana som tillåta ett mera långvarigt begagnande, kan man skilja på fasta och lösa saker och af de förstnämnda sådana delar af fast egendom, som äro resultatet af mänskligt arbete och kapital, och sådana, som äro rena naturprodukter.
Till dessa olika delar af fast egendom blir nyttjanderätten af väsentligt olika karaktär.
Nyttjanderätt till exempelvis en åker eller en kulturskog innebär en rätt att med tillhjälp af arbete och kapital på sådant sätt förfoga öfver jorden och de i densamma inneboende naturkrafterna, som lämpar sig för alstrandet af organiska varelser.
Nyttjanderätt däremot till en naturskog, ett naturligt fiskeområde o. dyl. innebär däremot en rätt att tillägna sig af naturens krafter fritt alstrade föremål. Till detta senare slag hör såväl jordägarens som inmutarens och koncessionsinnehafvarens nyttjanderätt till delar af landets djupområde.
Den olikheten förefinnes likväl emellan föremålet för en nyttjanderätt till en naturskog och en grufva, att medan
- ↑ Hammarskjöld a. a. s. 128 säger, att inmutnings- o. koncessionsrätten är till sitt innehåll jämförlig med en nyttjanderätt eller servitutsrätt. Då svensk rätt icke känner till några personal-servituter, kan, med den uppfattning vi här sökt göra gällande, rättigheten icke antagas vara ett servitut.
- ↑ Ask: Sakrätt s. 178. Winroth: Strödda uppsatser I s. 52.
- ↑ Winroth a. a. s. 52.
