Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/98

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
93

olofligt »gräfvande» å annans mark belagdt med åverkansbot. Men detta torde också vara det enda tillämpliga allmänna[1] lagbudet mot olofligt användande af annans djupområde.

Man har visserligen vid ett tillfälle tillämpat 24 kap. 4 § strafflagen (»tager man olofligen vindfälle eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt än) å det fall, att en person olofligen tillägnat sig sten å annans stenbundna betesmark,[2] men detta är tydligen att i lagbudet inlägga betydligt mera än hvad lagstiftaren åsyftat.

Ja, det är icke ens nog därmed, att jordägaren är i saknad af verksamt rättsskydd för sitt djupområde, han har ock intill senaste tid varit förpliktad att tillåta andra personer att för visst ändamål fritt tillägna sig vissa till djupområdet hörande ämnen. Sålunda hade man ända till år 1893 rätt att för vägbyggnad utan ersättning taga sand och grus å annans skog och utmark samt mot ersättning å annans inägor.[3] Numera har man, men efter häradsrättens förordnande och mot ersättning, rätt att taga såväl grus och sand som sten ej mindre å utägor än äfven å inägor.[4]

Men fortfarande torde jordägaren vara i saknad af rättsskydd för t. ex. ett olofligt bergsprängande å dennes mark, såvida det icke tillika är straffbart på grund af någon annan omständighet.

I själfva verket förutsätter grufvelagstiftningen ännu till någon del ett därmed jämförligt arbete å annans mark, nämligen i den mån det kan vara erforderligt för att blifva »fyndig»[5].

Uti K. F. o. Plak. d. 27 aug. 1723, p. 7, medgifves upptäckare at något »metall- eller mineralstrek» att för bergmästaren eller vissa andra i närheten varande tjänstemän »utvisa själfva stället» samt »uppvisa prof» af fyndigheten, innan han kunde erhålla inmutningsrätt. Äfven utmålsförordningen d. 20 okt. 1741 p. 1 förutsätter för inmutning prof å fyndigheten, och 1855 års

grufvestadga fördrar före tilldelandet af mutsedel, att

  1. Grufvelagstiftningen innehåller däremot åtskilliga fall, som skola bedömas såsom åverkan.
  2. N. Jur. Ark. 1874 s. 115.
  3. Bygg. B. kap. 25 § 12. Kamm. Coll. Cirk. d. 5 april 1803, d. 4 mars 1825 o. ung. d. 1 april 1838.
  4. Väglagen d. 23 Okt. 1891, § 33.
  5. Rabenius a. a. s. 26 ff.; 1884. Kungl. Prop. n:r 2 s. 6 (Justitierådet Huss): 1886. Lagutskottets utlåt. n:r 55 s. 3; 1886. Kungl. Prop. n:r 4 s. 4.