oss i Uliassutai kommit oss att tro, att han förfogade över ansenliga stridskrafter, och därför meddelade jag honom, att överstelöjtnant Michailov beredde sig på att med vapenmakt inlåta sig i strid med den bolsjevikstyrka som nalkades Uliassutai.
»Vad?» utropade han förskräckt och häpen. »De röda?»
Vi stannade över natten i hans jurta, och när jag skulle lägga mig, viskade min officer till mig:
»Det är bäst, att ni har revolvern till hands», varpå jag svarade skrattande:
»Men vi är ju mitt ibland en vit styrka och följaktligen i fullkomlig trygghet.»
»Hm!» var det enda svaret från min officer, under det han slöt till det ena ögat.
Nästa dag anmodade jag Domojirov att följa med mig ett slag ut på slätten, och där talade jag mycket öppet med honom om de händelser som timat. Han och Hun Boldon hade av baron Ungern endast fått order att sätta sig i förbindelse med general Bakitj, men i stället för att göra det hade de börjat plundra kinesiska firmor utmed sin väg, och han hade beslutit att bliva en stor erövrare. Härunder hade han träffat samman med några av de officerare, som övergivit överste Kazagrandi, och bildat sin strövkår. Jag lyckades förmå Domojirov att komma överens med Chultun Beyli på fredligt sätt och icke kränka det avslutna fördraget, varpå han omedelbart begav sig till klostret. På min återväg mötte jag en lång mongol med vilt utseende, iförd en kappa av blått siden. Det var Hun Boldon. Han sade vem han var och tilltalade mig på ryska. Sedan hade jag knappt tagit av mig ytterrocken i Domojirovs tält, förrän en mongol kom inspringande för att kalla mig till Hun Boldons jurta. Fursten bodde strax bredvid i en präktig blå jurta. Som jag kände till mongoliskt skick och bruk, kastade jag mig upp i sadeln och red de tio stegen till hans tält. Hun Boldon tog emot mig högdraget och kallt.
»Vem är det där?» frågade han tolken och pekade på mig med sitt finger.
Jag förstod, att han önskade förolämpa mig, och svarade därför på samma sätt, sträckte fram mitt finger mot
