Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

182

»Hör på!» sade jag. »Tala uppriktigt om för mig, om er avdelning strider mot bolsjevikerna eller om den är en röd kontingent.»

»Nej, jag försäkrar er», svarade buriat-officern Vandalov, som nu kom fram till mig. »Vi har slagits med bolsjevikerna i tre år nu.»

»Då kan jag inte utlämna mina vapen till er», sade jag lugnt. »Jag har haft dem med mig från Sovjet-Sibirien, de har troget stått mig bi i många strider, och nu skulle jag avväpnas av vita officerare! Det är en förolämpning som jag inte tål.»

Med de orden kastade jag mitt gevär och min mauser i vattnet. Officerarna blevo förvirrade, och Bezrodnov blev röd av ilska.

»Jag har besparat er och mig själv en förödmjukelse», sade jag.

Bezrodnov vände tigande sin häst, hela detachementet om trehundra man passerade omedelbart förbi mig utom de båda sista ryttarna, som stannade, befallde mina mongoler att vända min vagn helt om och slöto upp bakom min lilla skara.

Jag var således arresterad! En av ryttarna bakom mig, som var ryss, omtalade för mig, att Bezrodnov hade på sig flera dödsdomar. Jag var säker om att min egen var bland dem.

Förargligt, i sanning förargligt! Vad var det för nytta med att jag kämpat mig fram genom röda truppstyrkor, frusit och svultit samt varit nära att omkomma i Tibet blott för att nu dö för en kula från en av Bezrodnovs mongoler? För det nöjet hade jag icke behövt färdas så lång tid och så långa sträckor! Varje sibirisk tjeka skulle lika ledigt kunnat låta mig få ett sådant slut.

När vi framkommit till Zain Shabi, undersöktes mina tillhörigheter, och Bezrodnov började utfråga mig i minsta der talj om tilldragelserna i Uliassutai. Vi talade med varandra i tre timmar, varunder jag försökte taga samtliga officerare i Uliassutai i försvar och hävdade, att man icke obetingat finge sätta tro till Domojirovs rapporter. När vårt samtal var slut, reste sig kaptenen och bad om ursäkt för att han uppehållit mig på min färd. Sedan gav han mig i present