16
en yxa, en kniv, en fårskinnspäls, te, salt, torrt bröd och en tepanna. Jag tog mig fram till en övergiven, till hälften nedbrunnen koja långt inne i skogen. Från den dagen blev jag en riktig skogsmänniska, men jag drömde aldrig, att jag skulle fortfara att vara det så länge som det sedan visade sig nödvändigt. Följande morgon gick jag ut på jakt och hade den turen att skjuta en orrtupp. Jag såg en mängd spår efter hjort och kände mig förvissad om att jag ej skulle behöva lida brist på föda. Mitt uppehåll på den platsen blev dock ej långvarigt. När jag nämligen vid ett tillfälle fem dagar senare återkom efter att ha varit ute på jakt, fick jag se rök stiga upp ur skorstenen på min koja. Jag närmade mig hyddan försiktigt och upptäckte två sadlade hästar med armégevär fästade vid sadlarna. Två män utan vapen voro icke farliga för mig, som var beväpnad, varför jag gick raskt fram över den öppna platsen framför kojan och steg in i den. Två soldater störtade förskräckta upp från bänken. De voro bolsjeviker. På deras höga lammskinnsmössor urskilde jag bolsjevismens röda stjärnor och på deras blusar smutsiga röda ränder. Vi hälsade på varandra och satte oss. Soldaterna hade redan lagat i ordning te, och vi drucko denna alltid välkomna, varma dryck, under det vi samtalade och kastade forskande blickar på varandra. För att avleda deras misstankar berättade jag, att jag var jägare från en långt bort belägen plats och uppehöll mig där, emedan jag sett, att det fanns gott om sobel i trakten. De omtalade, att de voro soldater vid en avdelning, som från en stad sänts ut i skogarna för att förfölja alla misstänkta personer.
»Du förstår, ’kamrat’», sade en av dem till mig, »att vi letar efter kontrarevolutionärer för att skjuta dem.»
Det förstod jag utan hans förklaring. Alla mina bemödanden gingo nu ut på att genom mitt uppträdande låta dem vara i den tron, att jag var en enkel lantman, som livnärde sig med jakt, samt att jag icke hade något gemensamt med kontrarevolutionärerna. Hela tiden funderade jag också på vart jag skulle bege mig, sedan mina ovälkomna gäster avlägsnat sig. Det mörknade, och i mörkret blevo deras ansikten ännu mindre tilldragande. De togo fram
