Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/207

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
203

Maimachen ligger en grå inhägnad med vad som finns kvar av de kinesiska handelsetablissementen, under det att man ännu mer avlägset ser en lång rad av ryska privathus, ett sjukhus, kyrka, fängelse och sist av allt det otympliga fyravåningshus av rött tegel, som fordom var den ryska konsulatbyggnaden.

Vi hade ej långt kvar till klostret, när jag, vid mynningen av en ravin strax intill, fick se en del mongoliska ryttare, vilka drogo in tre lik i ravinen och gömde dem där.

»Vad gör de?» frågade jag.

Kosackerna bara drogo på munnen utan att svara. Plötsligt rätade de på sig och gjorde en stram honnör. Fram ur bergsklyftan kom en liten knubbig ponny med en kort man i sadeln. Då han red förbi oss, lade jag märke till att han hade överstes gradbeteckning på epåletterna och en grön mössa med skärm. När han fortsatte vägen framåt, tog han av sig sin mössa och torkade svetten från sin kala hjässa. Jag fäste mig vid hans egendomligt formade kranium. Det var mannen »med ett huvud, som är likt en sadel», för vilken jag blivit varnad av den gamle spåmannen vid den sista poststationen före Van Kure.

»Vem är den officern?» frågade jag.

Ehuru han redan kommit ett gott stycke före oss, svarade kosackerna viskande: »Överste Sepailov, kommendant i Urga.»

Överste Sepailov, den hemskaste personen bland alla medspelande i händelserna i Mongoliet! Ursprungligen mekaniker och sedan gendarm, hade han under tsarväldet vunnit en snabb befordran. Han ryckte och svängde nervöst på kroppen och talade oavbrutet, varvid de obehagligaste halsljud hördes, saliv rann över hans läppar och hela ansiktet ofta spasmodiskt sammandrogs. Han var sinnesrubbad, och baron Ungern hade låtit en kommission av läkare två gånger undersöka honom och sagt till honom att vila sig, i hopp om att få mannen befriad från den onda ande, varav han var besatt. Sepailov var utan tvivel sadist. Jag hörde efteråt, att han själv avrättade dödsdömda personer samt skämtade och sjöng under utförandet. Dunkla, fasaväckande historier voro i svang om honom i Urga. Han var en