220
vän agronomen och jag begåvo oss genast till Sepailovs bostad, där jag lämnade honom vid ingången, under det jag själv steg in och möttes av samme soldat, som kommit med supén till mig. Sepailov tog omedelbart emot mig. Till svar på min protest sade han, att det hela var ett misstag, och bad mig vänta ett ögonblick samt gick ut. Jag väntade fem, tio, femton minuter, men ingen kom. Jag knackade på dörren, men ingen svarade. Då beslöt jag att gå till baron Ungern och skyndade till utgången. Dörren var låst. Därpå försökte jag den andra dörren, men den var också låst. Jag var fånge! Jag tänkte genast vissla på min vän, men upptäckte i samma ögonblick en telefon på väggen och ringde upp baron Ungern. Han kom om några minuter tillsammans med Sepailov.
»Vad vill det här säga?» frågade han Sepailov med barsk, hotfull röst, och utan att invänta något svar, gav han honom ett käpprapp, som fällde honom till golvet.
Vi gingo ut, och generalen befallde fram mina effekter, varpå han förde mig till sin egen jurta.
»Nu skall ni bo här», sade han. »Jag är mycket glad över att detta hände», anmärkte han med ett leende, »ty nu kan jag tala med er så mycket jag vill.»
Detta framkallade den frågan från mig:
»Får jag skriva om allt vad jag hört och sett här?»
Han funderade en stund, innan han svarade: »Tag hit er anteckningsbok!»
Jag överlämnade till honom boken med utkasten från min färd, och han skrev i den: »Efter min död, baron Ungern.»
»Men jag är äldre än ni och kommer att dö före er», anmärkte jag.
Han slöt ögonen, böjde ner huvudet och viskade:
»Nej, då! Ännu hundratrettio dagar och sedan är det slut och därefter … Nirvana! Hur uttröttad är jag inte av sorger, bekymmer och avsky.»
Vi sade ingenting på en lång stund. Jag var nu fullt medveten om att jag hade en dödsfiende i överste Sepailov och att jag måste lämna Urga så fort som möjligt. Klockan var två på natten. Plötsligen reste sig baron Ungern.
